Under den senaste tiden har jag allt oftare i mitt sinne börjat tacka min ex-make för att han lämnade mig. Det finns inga stänk av bitterhet kvar efter skilsmässan. Men så har det ju faktiskt också snart gått två år sedan jag kom på att han hade en annan bakom min rygg. Och utan terapin som jag gick i under ett års tid tror jag inte att jag hade kommit så långt som jag kommit i dag.

Det här är något jag fortfarande vill tala helt öppet om. Jag kanske kan ge styrka, hopp och mod åt andra i samma situation.

Det första halvåret efter att dåtida maken hade flyttat ut och gått in i ett nytt förhållande famlade jag ju på som i ett slags mörker. Jag hade svårt att se meningen med livet eller glädjen i nuet. Han hade varit mitt allt! Kunde något annat bra komma i stället?
Jag tvivlade starkt.

Men i dag vet jag bättre.
Jag tänker ofta att om det där inte hade hänt skulle jag heller inte ha träffat alla de underbara människor jag faktiskt mött efter skilsmässan.

Den här påsken har jag suttit och kollat Svenskfinland på kartan, diskuterat våra dialekter, lyssnat på österbottniska grupper och andra underhållande artister. Hahahaaa 😀 Håll till godo!

Jag har sett på bilder och videon från skogsbruk och potatisodlingar 🙂
Och att avsluta en kväll i Wallanders sällskap är ju inte heller helt fel.

Så det jag nu vill säga, utan att veta ett dugg mer om min framtid i dag än vad jag visste i går, är TACK LIVET för att jag får vara med och för att varje dag är ett härligt nytt äventyr, ett oskrivet blad ❤