Britabakelse

Hur många av er känner till den? Jag har för mig att den är mer känd i Sverige än i Finland.
Ett frasigt marrängtäcke ställer krav på att bakelsen serveras dagsfärsk. Lingon ger syrlighet.

Det var stämningsfullt hos väninnan i går kväll. Djupa diskussioner och livets allvar med allt från corona till sjukdomar, men som vanligt varvat med mycket skratt och allehanda minnen från tider som gått.

I dag frissa. Tiden går så fort att jag sedan bara plötsligt ser i spegeln att det åter är dags att få topparna klippta. Efter det Tors match, där en tyst minut hålls för en kär kollega, en stor idrottsvän och god vän som nyligen gick bort.

Det finns alltid datum…

… som man av olika anledningar minns.
Man kan minnas dem med glädje, ha något att fira. Men datum kan också innebära sorg eller vemod.

Med det här inlägget vill jag visa att det finns en allvarligare sida hos mig än den jag av olika orsaker visat upp här på bloggen under de senaste veckorna.

Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var - från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.
Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var – från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.

Den här våren och sommaren har några personer jag känt gått bort. Med mitt utpräglade sifferminne minns jag säkert deras dödsdatum rätt länge.
Och jag tänker på deras anhöriga. Säger inte att jag förstår vad de känner och går igenom, för varje sorg är unik. Men vet att också de för evigt kommer att ha vissa datum ristade i sina minnen.

I sorgen gäller det att ta en sekund i taget, sedan tar man en minut i taget, sedan en timme och så småningom klarar man en dag, en vecka, en månad.

Snart har det för min del gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade bedragit mig. Den första dagen i varje månad räknar jag fortfarande som en månadsdag, men jag gråter inte alls lika mycket som förra sommaren. Månadsdagen har på något sätt också blivit en segerdag som visar att livet har gått vidare, trots allt.

Det första sorgeåret ligger bakom mig. Och det är väl något sådant jag önskade jag kunde förmedla till dem som får sorg i dag, vare sig det är en skilsmässa eller någon kär som avlidit… att det är så viktigt att tillåta sig sörja en stor förlust.

Våga tala om den du mist, eller skriv ner dina känslor.
Det kan finnas stunder då du av olika anledningar bara måste bita ihop för att klara vardagen. Men försök inte sopa sorgen och de ledsna känslor under mattan. De försvinner ingenstans innan du bearbetat varje molekyl av dem.
Processen med att ”fejsa eländet” är sällan lätt, men det lönar sig att ta fajten.
Våga gå i terapi, du har allt att vinna på det.

Det här inlägget skrev jag för att ni som läser min blogg inte ska tro att varje dag är en tjohejsan-dag för mig även om livet är lättare nu än för ett drygt år sedan.

Jag har ju lovat att vara ärlig och mig själv här. Så långt det är möjligt, utan att såra utomstående.

Efter den första september som är månadsdag sedan dagen-då-jag-fick-veta-allt kommer den 3 september som är bloggens 6-års dag! Och den 4 september är det ett år sedan jag flyttade till mitt nya hem inne i stan. De dagarna ska firas ❤ 🙂