LovLuotsi, tidigare Pikku Pietarin Piha, är en arbetsverkstad för unga. Där lär de sig olika färdigheter och många får hjälp med att komma ut i arbetslivet eller att få en studieplats. Verkstaden har funnits i trettio år och det firades i dag.
Behöver jag säga att tårtan var väldigt smaskens?
Trivsamma rum också, de har alla iståndsatts av de unga som dels målat och renoverat, dels troligen också varit med om att välja möbler och konst. Den här tavlan hade ju platsat bra också som Glad måndag-bidrag, men nu blev det Glad onsdag istället 🙂
Jag är inne i en period då jag tycker väldigt mycket om att fotografera. När jag promenerade hem från LovLuotsi sken faktiskt solen och höstens alla fina färger framhävdes igen.
Jag kom på att sommaren är årstiden som jag älskar mest, och våren också förstås. Men på något sätt har hösten fått mig att se mer av sånt som finns omkring mig, och som jag vill dokumentera.
Funderar på att snart skaffa ytterligare ett objektiv till min kamera. Det är ju ett viktigt arbetsredskap för frilansaren, men bloggen skulle säkert också ropa Hurra!
Vernissage för konstutställningar brukar ofta betyda att det bjuds på allt möjligt gott. Igår var det extra festligt i Armonlinna i Strömfors bruk där en utställning med verk av konstnärerna Katariina Souri och Johanna Oras firade öppningsfest.
Utställningen kan beskådas alla dagar klockan 11–17 fram till den 17 augusti. Jag skriver lite mer om den till Nya Östis, publiceras troligen den 26 juni där.
Här var det mycket gott plock. Croissanterna med getostfyllning var extra goda.
Det var rätt många som deltog i öppningsfesten, och trångt om saligheten i de olika rummen uppe på andra våningen i Armonlinna. Så jag fick bara ena konstnären, Johanna Oras, på bild för bloggen. De som jag arrangerade för tidningen visar jag förstås enbart i Nya Östis 🙂
… att bli emottagen på en intervju vid ett så här vackert dukat bord ❤ Små salta tilltugg, goda soppor, en morots-shot. Intervjun var också härlig att göra. Gamla minnen från kära Lovisa ventilerades och det ena gav det andra ”kommer du ihåg?”…
Igår när jag gjorde intervjun öste regnet ner. Jag cyklade till och från platsen, kanske 600 meter i en riktning, så det gick bra. Jag har regnjacka och inte är jag gjord av socker heller 🙂 Sommarregn är ok, men tidigt på våren och sent på hösten är regndagarna kalla.
I dag verkar vi få sol hela dagen. Det kan bli lite trädgårdshäng efter att jag uträttat vissa ärenden.
Den här bilden tog jag i fredags och det var också en arbetsvy eftersom First Friday firades i Lovisa. En del företag hade lite längre kvällsöppet och jag intervjuade en familj som hade kommit för att ta del av evenemanget. Här sitter jag således på Café Favorits terrass på Gamla Apoteksgården.
Ni ser den blå hissen på ställningen till vänster? Den förde igår mig och ett gäng andra journalister och fotografer, arbetsledare och församlingsanställda upp till kyrktornet.
Mitt jobb har, under de snart fyrtio år jag varit journalist, bjudit mig på det ena äventyret efter det andra. Gett mig möjligheter att uppleva mycket sånt som annars inte hade varit möjligt.
Nu då kyrkan renoveras bjöd församlingen in media till en presentation av det omfattande projektet. Dessutom fick de som så ville åka upp till tornet. Sista vägen upp till korset var det uppskattningsvis sju avsatser med smala trappor längs byggställningarna som gällde. De syns också vagt på bilden här ovanför.
För att på något sätt bevisa att jag faktiskt var där uppe bad jag kyrkoherde Stina Lindgård ta den här bilden där jag poserar med en av arbetsledarna, Matti Anunti, från företaget Broofing.
Hjälmen sitter lite på svaj. Lyckades inte få den tillräckligt spänd, men fick lite efter det här hjälp med den saken.
Vet inte riktigt hur högt uppe vi var när jag tog den här bilden, men den visar trapporna som vi gick längs då hissen inte längre kunde föra oss högre.
Jag skriver om renoveringsprojektet till Nya Östis senare i april och artikeln kommer ut på webben fri för prenumeranter lite tidigare. Där finns ändå inte möjlighet att publicera hur många bilder som helst, därför bloggar jag också om det här once-in-lifetime-tillfället.
Från ett enda ställe var det möjligt att ta bilder ut över Lovisa. Där som hissen kom upp. Annars är hela kyrkan inplastad, eller plasten är fäst vid byggställningarna. Detta för att hindra snö och regn att blöta ner de träkonstruktioner som man jobbar med och taket har också öppnats på vissa ställen.
Vet inte hur högt uppe vi är här, men kanske 30–40 meter? Det är finska skolcentret om syns till höger, och den grå byggnaden med ett litet torn är brandstationen. En ny sådan håller på att byggas utanför centrum.
På den här bilden syns faktiskt huset där jag bor. Därmed ser man också hur nära havet Lovisa och mitt hem ligger. Lovisaviken och gångbron Kronobron syns bra.
Jag var omtumlad några timmar efter det här jobbet igår. Höjdskräck har jag inte. Jag har ju också hoppat både benji och tandemfallskärm. Men så pass speciell upplevelse var det att det dröjde innan jag mentalt var ”tillbaka på jorden” igen 🙂
Här är jag på väg till dagens jobb. Bokslutsinfo i rådhuset. Det var kallt och blåste som attan, vilket inte syns på bilden för det är ju underbart med blå himmel och sol!
Upp för trapporna till andra våningen där bokslutsinfot arrangerades.
Rubriken handlar om det att jag ska göra det jag kan, det jag är bra på, det jag gjort under snart fyrtio år. Alltså att jag varit och är lokaljournalist.
Jag ska kämpa på ett par år till innan jag får heltidspension. Och jag har tänkt att OM jag inte klarar mig på frilansjournalistens inkomster och liten 25 procents pension så kanske jag kan fråga om det finns möjlighet till inhopp i skolor eller på daghem… Men sedan kom jag på andra tankar, efter att ha talat med en som jobbar på dagis.
Jobbet lämpar sig inte för en som kanske har problem med ryggen ibland. Och hur ser det ut om jag ska hoppa över stock och sten ute i skogen där barnen så gärna vistas och rusar runt. Och om jag ska ha ansvar för sju barn? Jag som tycker att det är mycket att hålla reda på TVÅ saker, för att då inte tala om levande varelser som far fram som jehun… Nej, ingen förälder skulle vilja lämna sitt barn till en sådan tankspridd tant, hur mycket hon än älskar barn.
Och jag skulle ju inte få använda så kallade flexi-band för barnen. Sådana som man använder för hundar. Stopp, du springer inte hit och du springer inte dit… Nej, nej. Inser att det inte funkar. Tyvärr.
Jag kanske bara kunde få läsa sagor för dem. Natta dem, trösta dem? Men det finns nog inget betalt jobb som går ut enbart på sånt.
Således har jag kommit fram till det att jag ska göra det jag är bäst på. Att skriva om lokala händelser, sitta på pressinfon, intervjua människor. Skriva om stadens bokslut… argh 😂
Ska nu fresta er rejält med denna Pavlova-bakelse. Som jag längtat efter den! Vecka ut och vecka in har jag gått till Café Favorit. Ingen Pavlova. Det har kanske inte varit säsong? Eller också har bakelsen precis tagit slut då jag kommit. Det är ju alltid färska grejer som gäller. Bär smakar bär, grädden är riktig grädde, marängen spröd där den ska vara det och seg på annat ställe, tillsammans med lemon curd.
Det är Nacka-Åke som sporrar oss att visa veckans foton. Och jag har förstått att vilka bilder som helst kan kvala in där, bara vi tagit dem själva.
Inte fy skam med den här arbetsvyn heller. Jag får se så mycket i mitt jobb och är tacksam för varje dag jag orkar och varje dag som jag får träffa nya människor, se nya vyer. Vad allt handlar om kan jag tyvärr inte alltid berätta om i förväg, men här är jag i alla fall på Pellinge. Vårvädret var helt underbart med upp till +18 grader. Bara att njuta nu, för bakslaget kommer till fredag eller lördag.
Fortsätter enträget, av ohejdad vana, med Skyltsöndag. En alldeles för fin tradition att bryta.
Den här bilden togs för två veckor sedan i samband med att jag fotograferade en blivande skatepark i närheten av den här korsningen.
Här har vi översättningarna klara, sånär som på Ulrikakoti som betyder Ulrikahemmet.
Igår kväll firades Grand Opening på Kino Marilyn som genom åren blivit en trevlig plats för även annan kultur än biofilmer. Där uppträdde trubadurparet Married With Child som syns i bakgrunden på min bild. Utöver dem uppträdde massor av andra artister både i aulan och inne i konsert/biosalen, och evenemanget fortsätter i dag.
Intervjuerna är gjorda, jobbet undanstökat. I väntan på att trubadurparet ska börja uppträda avnjuter jag ett glas mousserat. Således en riktigt trevlig arbetsvy en lördagskväll.
Kino Marilyn, inte bara en biograf. Igår var här lite extra festligt vid ingången då Grand Opening firades.
Vi har en fin lifestyle-affär i gamla mejeribyggnaden i Lovisa på Chiewitzgatan. Samma gata där jag bodde förr. Den här skylten finns i en park nära kyrkan för att visa vägen till affären.
Vi är flera bloggare som fortsätter skylta om söndagar, Professordeutsch är en av dem. Han skrev för en vecka sedan det här.
Jag ska inte bränna av alla skyltbilder jag har på lager, för dom är inte många. Men som bonusbild denna arbetsvy från i fredags. Vi har kommunalval och välfärdsområdesval i april och nu är valdebatterna igång. Jag var med en stund på den här som arrangerades i kulturcentret Kino Marilyn. Här hade ett par partier lagt ut reklam som lockbeten vid ingången.
Igår gjorde Tors innebandyherrar i kvalet till Divarin åter en otrolig upphämtning. Först reser laget till norr i Finland och ligger där under med siffrorna 5–1. Men steg för steg segar sig laget med en otrolig moral uppåt, kommer ikapp och gör sedan segermålet 5–6 när bara femton sekunder återstår. Ikväll möts lagen i Lovisa. Nu ska jag försöka komma ihåg att ta foton. Det brukar vara så spännande att jag glömmer allt vad kamera och sociala medier och annat dylikt är.
Här var jag på ett jobb i dag, inne i den inpaketerade kyrkan. Vi har tidigare skrivit om varför den paketerats in. Taket ska fixas, en del av fasaden likaså. Jobbet jag var på i dag var en personintervju med en anställd vid församlingen.
Den här bilden togs för ett par dagar sedan. Kyrkan från en annan vinkel. Den är nog nu ett av de mest fotograferade objekten i Lovisa. Från olika vinklar, speciellt på avstånd, ser den ut som en skyskrapa.
Några intensiva dagar med flera intervjuer är det nu. Sedan ska ju artiklarna skrivas också.
Vi har kommunalval på kommande och samtidigt även välfärdsområdesval i början av april. Så det är ganska mycket kring det just nu med valpaneler och annat sånt.
Ljusslingor i taket och en vacker vit gran mötte mig igår där jag var på jobb på ett möte med företagare igår. Någon är antingen ute i god tid med julen 2025 eller också har julen 2024 dröjt sig kvar.
HGSH betyder Hur galet som helst i mina bloggkategorier, och inom det temat får allt möjligt plats.
Det kanske inte ens är en julgran. Vem har sagt att man inte får ha en vit gran med ljusslinga i en entréhall precis när man vill? Den kanske symboliserar vår fina finska skog vintertid. Eller annars pekar på gröna värderingar fastän den är vit. För den har inte huggits ner i en skog.
Om den är av plast är den kanske inte så miljövänlig, men många roliga små kommentarer och funderingar väckte granen ändå, inte enbart hos mig.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 