Kanske det inte var bakelser tandläkaren tänkte på i första hand, men hon tyckte att jag kämpade bra och klarade mig fint i dag.

Bra att inte veta på förhand vad som väntar. Sturskt sade jag då jag lade mig i stolen att jag är inte mer rädd för nånting, det värsta är ju gjort…

Trodde jag, ja… Men denna rotbehandling var allt annat än behaglig. Med mina känsliga kräkreflexer trodde jag att jag skulle storkna och kvävas och dö… Men eftersom jag nu skriver detta vet ni att jag överlevde.

Nu skulle nån kunna slå mig på näsan och jag skulle knappt känna nåt, för en del av den åkte med på bedövningen från övre käken.

Nä. Det blev inga bakelser den här gången. Jag hade tänkt cykla till ett kafé för att äta en Affogato (kaffe med glass i samma skål)… Men eftersom jag måste vänta en dryg timme innan jag får äta nåt, så blev inte heller det av. Men jag köpte en stång med mintchokladbitar från affären, så det är belöningen senare i dag.