barn

En härligt rolig kväll

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Jag som inte har barn själv tycker det är jätteroligt då jag får träffa andras barn. Det är också underbart att uppleva barn som får vara barn i ett hem där det är fritt fram att tillverka slime, måla ansikten, baka med trolldeg osv.

Visst är vi söta? Men vi kan se skrämmande ut också.

När pizzabudet kom med vår kvällsmat var det flickorna som öppnade dörren och några steg bakåt tog nog killen. HUUU!!

Alltid lika gott.
Rosor till en fin vän och en mamma som alltid har tid för sina barn.

Det blev en toppenkväll med en hel del skratt men också djupa diskussioner om livet som dragit iväg med oss på slingriga stigar. Där har vi ibland dansat fram leende, så att fötterna knappt nuddat marken. Ibland har vi snubblat, krupit, gråtit.

Men inte en dag skulle vi vilja vara utan. För precis allt som vi har varit med om har format oss till dem vi är i dag, och av motgångarna har vi lärt oss massor.

Tack min vän för en oförglömlig kväll ❤

 

Himlen tar inte emot sms

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Trevligt reportage om fars dag i Hufvudstadsbladet.
Trevligt reportage om fars dag i Hufvudstadsbladet.

… annars hade jag skickat ett sådant till min pappa. Men jag tror att tankar når himlen, så han vet säkert att jag minns honom i dag ändå.

Satt en timme vid frukostbordet och läste några intressanta reportage i Hufvudstadsbladet.

Det första hade rubriken ”Därför vill jag dö vid 75”. Stefan Lundbergs artikel baserade sig på en essä av Ezekiel J. Emanuel som är en auktoritet i hälsofrågor i USA och bland annat president Obamas rådgivare.

De andra artiklarna handlade om fars dag. Barn är ju bara så underbart spontana i sina uttryck.
Sant är det också som pappalediga Martin säger: Att vara med en baby är inte svårt, det tar bara all ens tid.

Glad fars dag ❤

Vågar du kolla det här?

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

Ja, precis så kunde man läsa på en skylt som fanns på en container på gamla busstationen i Helsingfors. Det som i dag kallas Glaspalatsets torg (Lasipalatsi Square).

Våga_1.Jag skyndade förbi men nyfikenheten hade väckts. Hade några ärenden att uträtta innan bussen skulle gå 18.15.
Men då jag var klar med mina ärenden var klockan bara 17.40. Alltså – det fanns ingen ursäkt att inte våga gå och kolla vad som hände i containern.

Våga_2Jag bestämde mig för att det här får bli en dag då jag gör allt möjligt jag inte planerat göra, och att jag vågar gå utanför de så kallade bekvämlighetsramarna (the comfort zone).
För om jag inte hade gått in i containern hade jag resten av livet funderat på vad där fanns.

Våga_3Inne i containern såg det ut så här.
En tjej som stod vid dörren sa att jag skulle gå bort mot kortändan. När jag såg de elektriska uttagen frågade jag ”kommer jag att få en stöt?”.

Jag såg framför mig hur allt jag sade och gjorde togs upp på ett band.

Men allt förlöpte lugnt. Jag antar att det här är något slag av modern konst.

Mer info om vad det handlar om finns här.

Det bästa med den här dagen (och mitt beslut om att gå in i containern) var ändå att jag gjorde ett par andra saker som jag normalt sett inte skulle ha gjort.
– trängde mig först i kön för att komma på bussen
– flyttade mig bort från en plats i bussen där jag ansåg mig bli störd av en person jag kände (han var helt trevlig men jag ville sitta helt för mig själv och hade möjlighet till det)
– beslöt mig för att härefter inte låta något begränsa mig

Se världen med nya ögon. Våga mera. Släpp barnet inom dig loss. Var galen.

Legoland, here I come!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
På cornflakespaketet fanns den här biljetten.
På cornflakespaketet fanns den här biljetten. Gratis inträde för en vuxen till Billund Resort, Legoland, Danmark.

Nu har jag gjort en verkligt god affär! Köpte ett cornflakespaket för 2,39 euro och fick en inträdesbiljett värd 42 euro på köpet.

– Men var ska du hitta barnet, frågar Adrian.
– Vilket barn talar du om?
– Barnet som du ska resa med?

Just det. I det extremt finstilta, som jag knappt kan läsa fastän jag har glasögon på näsan, står det att jag får gå in gratis (värt 42 euro) då jag betalar fullt pris för ett barn. Vilket kostar 289 danska kronor, alltså 38,73 euro. Plus flygbiljetter, plus minst en övernattning på hotell, plus buss- och eventuella taxiresor.

– Ja, men det gör väl inget, säger jag. Vem har sagt att nöjen är gratis? Nu gäller det bara att hitta barnet.
– Jo, för det är lite för sent för dig att låta tillverka ett.
– Kvinnor över 50 kan faktiskt få barn.
– Jo, men inte på sex månader. Du och bebisen måste åka senast 15 augusti.

Men det var en bra affär i alla fall! Jag tjänade nästan 40 euro!

Barn är gåvor

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Elise_o_jag.
Fyra veckor gammal är lilla Elise i dag.

Då jag inte har några barn själv är det inte många gånger jag fått äran och glädjen att mata en liten människa.

Just nu har vi besök av makens dotter Jenny, hennes sambo Johan och deras första barn, Elise, som föddes trettonde juli.

Jag är alltså inte Elises riktiga mormor, hon bor i Sverige, men jag gläds över det här nya livet så som alla andra. Barn är gåvor, livets underverk på alla sätt. Det är också en gåva att få vara med och se små bebisar växa upp, att få dela allt som har med dem att göra med barnets föräldrar.

Som vuxen medmänniska är väl det bästa man kan göra att finnas till. Att vara en god förebild. En snäll tant som förhoppningsvis både kan lyssna på barnet, förstå, lära henne något nytt men också lära sig av det hon är och det hon har att ge.

Ser fram emot att få se Elise växa upp och att på olika sätt få vara en del av hennes värld, som jag hoppas ska rymma många kärleksfulla människor.

Snart är jag pensionär!

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

En massa papper är det som man får då man fyllt 50 år. Man blir plötsligt otroligt populär. Mina bröst intresserar myndigheterna, underlivet likaså…
Och snart blir jag pensionär. Det är ju bra att jag ändå är en modern blivande sådan, det vill säga att jag har alla tekniska rackerier som underlättar jobbet för pensionsförsäkringsföretaget – och som sparar på miljön.
För vem vill inte avstå från några papper då man vet att varje sparat pappersark doneras till daghem där barn får rita och skriva på dem i stället.

Hjälp – jätten kommer!

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Jag har sådan fantasi att det behövs inte mer än en sopbil för att få i gång en berättelse. Bilen var väluppbelyst och då föraren backade fordonet hördes som sig bör en pipande signal.
Sopbilen skulle anlända till gården där vår lägenhet finns ungefär samtidigt som jag till fots skulle nå platsen. Tanken som formades i mitt huvud var ”tänk om jag precis nu håller på att gå mina 348 sista steg i livet” – ”tänk om sopbilen backar på mig, ett sådant tråkigt slut på ett annars, enligt mitt eget tycke, rätt färgstarkt liv”.

Men jag hade ju kunnat skylla mig själv, åtminstone lite, i så fall. Jag saknade reflexväst. Eller egentligen inte, den fanns i väskan, men där gjorde den ju ingen nytta.
Då fick jag syn på grannens barn och deras kompisar. Fem ungar i åldern 4-8 år. De var alla mer förnuftiga än jag, varenda kotte bar reflexväst. De stod och tryckte på skogsbacken, väl medvetna om att den farliga sopbilen snart skulle backa in.
– Jätten kommer, skrek de på finska. Den farliga jätten kommer!
Deras kvällsäventyr var i full gång. Men nog hade de ju rätt också. Sopbilar, och i synnerhet då deras gap, är stora och farliga.
Och som ni ser… svårfotograferade.