batterier

Hur galet som helst, dagens citat

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Så här glad kan man bli då man får en fjärrkontroll att fungera. Först köpte jag fel batterier, vars förpackningar för övrigt är oerhört svåra att öppna utan bomber och granater.
Sedan var det supersvårt att få upp locket till fjärrkontrollens batterihållare. Jag klarade det inte alls, men fick hjälp av min syster. Hon var inte nära ett nervsammanbrott, men lätt var det inte för henne heller.

Dessutom ska man veta att batteriet placeras på rätt led, är det uppochner eller bakochfram står man åter där med ett stängt lock som frestar på nerverna.

Men äntligen, efter en dryg vecka utan fjärrkontroll (led-ljuset funkar även på annat sätt) kunde jag skriva detta tack-meddelande till syrran.

En liten platt manick, med en ännu mindre lucka för batteriet som ska dras ut från ena kortändan. Funktionellt på alla sätt, men snudd på kriminellt svårt att öppna.

Vad har jag lärt mig idag?

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Jo, att man ska kolla förpackningar noga då man köper batterier. Alla som är platta och av en viss storlek lyder inte i alla manicker. Det är siffran på batteriet och paketet som avgör. Köp inte CR 2016 när du ska ha CR 2025. Bara så att du vet 🤣

Kyrkan är oskyldig till mitt misslyckade batteri-inköp men nån bild måste inlägget få, och jag vet ibland inte vad jag ska fota. Så det här tog jag då vi körde tillbaka in mot stan. Jag sitter inte bakom ratten. Och såsom av det glada ansiktet till höger synes körde vi inte för fort heller.

Knäet är det lite si som så med. Burana Gel hjälper, men ibland på morgonnatten börjar det mola. Inte värka direkt, men det känns att knäet är styvt och det är svårt att hitta ett läge som känns bra.

Nu har vi åter -11 grader. Visste ju nog att vintern inte var över, och -20 grader kalla nätter ska det bli. Bara att bita ihop och lita på att våren anländer, så småningom.

Ikväll. Lars Lerin ❤

Adrian tappade några nervtrådar

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer

Jag har ett sådant här trevligt ”spionverktyg” på insidan av min dörr.
Det sitter över titthålet och förstorar utsikten över trapphuset. Jag ser när någon kommer till mig, vem det är och när jag kan öppna dörren utan att de ringer på.
I vanliga fall har besökaren meddelat sin ankomst via summern nere vid ingången på gårdsnivå. Men ibland händer det ju att dörren där står öppen eller att en besökare slinker in då nån annan går ut.

I dag behövde batterier bytas i kameran. Det var då Adrian nästan tappade nerverna.

– Det skulle behövas en bomb för att få upp det här, sa han. Eller kanske det ändå skulle vara bäst med en bomb under baken på den som låter tillverka sånt här skit.

Den här bloggen förmedlar inte vidare hans svordomar. Men jag håller med honom om att det är snudd på kriminellt att använda sådan hårdplast som man lätt skär sig på då man försöker klippa upp den.

Och till alla som ännu inte vet vem Adrian är.
Tyvärr  – jag har inte en ny man i mitt liv.
Adrian finns inne i mitt huvud. Där lever han sitt eget roliga liv.
Ni vet. De flesta kreativa barn har en låtsaskompis 😀
Adrian är min ❤