… det kunde vara en ny kategori här på bloggen, men jag har redan ganska många så jag vet inte om det är så fiffigt att skapa en massa nya 🤣

Men det var ändå vad jag tänkte när jag såg de här beachvolleybollarna, som hade kunnat gå ut som Färgsprakande fredag-bidrag men jag tog bilden i dag.

Ja, det fanns en tid då jag spelade volleyboll, och ofta även beachvolleyboll. I dag skulle mitt knä inte palla för det, och inte för badminton heller, som är en nog så ryckig sport. Men det är ju fint att ha en massa trevliga minnen från tiderna av lagspel och allehanda upplevelser från härliga segrar till försmädliga förluster 🙂

Promenerade idag för första gången på länge 400 meter. Hade staven med som trygghet, och bra var det, för efter ett par hundra meter började det kännas i knäets bakre del, där vi har senor – ja, jag vet inte vad den delen av benet kallas 🙂

Så jag känner mig lite som en maskros. Envist stretar jag på, upp genom asfalten bara solen lyser tillräckligt länge på rätt ställe.

Min läkare talade om tre månaders tid för läkning, alltså tolv veckor. I dag har nio veckor gått. Och visst känner jag att jag är på rätt väg. Det har blivit bättre, inte sämre. Men helt friskt är benet inte ännu.