Jag kan se framför mig hur vi möts i trappan, grannen och jag.
”Hördu” säger grannen ”har du hört någon som klinkar på ett piano?” Jag skakar på huvudet. Nej, jag har inte hört något, jag är ju sällan hemma, ni vet… jobbet tar all min tid. ”Ja, jag hörde i alla fall här om kvällen ett evigt plinkande, skalor upp och ner, fram och tillbaka – men man måste väl öva kan jag tänka mig… kanske det är barnen i B-trappan… och det är ju alltid bättre att dom spelar piano än att dom sparkar gamla tanter på stan. Nåväl, sedan upphörde klinket och en stund hörde jag riktigt vacker musik. Kanske det var pianoläraren som visade hur det SKA låta, du vet… så där som i SÅ SKA DET LÅTA på tv:n.” Jag rycker på axlarna och säger att jag inte har en AAANING om vem som köpt ett piano. Nå, nog vet ni ju att det var jag som övade skalor och att pianot spelade självt då det lät vackert, men en mulen dag ska nog också jag kunna göra det. Är på god väg med Beethovens nionde symfoni och ett par egna kompositioner. Och jag HAR hörlurar som jag lovar använda.