… jag har suttit sönder en stol! 😀
Det var ganska lätt att skämta om saken direkt då det hade hänt.
Händelsen är ju lite pinsam, så där som om man drattar på ändan i halkan… man reser sig snabbt, borstar eventuell snö bort från kläderna och hoppas att ingen såg det som hände. Man känner att det ömmar lite här och där men inspekterar skadorna först hemma. Om man nu inte råkar bryta armen eller slå huvet så illa att man förlorar medvetandet på platsen…

Jag kan erkänna att det verkligen kändes då jag drattade i golvet. Man räknar ju liksom inte med att en stol ska gå i bitar då man sätter sig på den, särskilt som den ser helt vanlig och stabil ut.
Nu tror jag att jag klarade mig med ett stort blåmärke på insidan av höger överarm. Och folk runtomkring mig skrattade inte. De var bekymrade och undrade om jag skadade mig.
Själv skämtade jag bort det. ”Kanske jag inte ska äta av den där chokladkakan som bjuds… alltså, jag satt du faktiskt nyss sönder en stol…”
Men jag åt en bit kaka ändå. Den tröstade ju mitt i eländet 😀

