blod

Man skriver så fingrarna blöder…

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

… är ett uttryck som ibland används, åtminstone i Svenskfinland, då skribenter har mycket att göra, eller då deadlinen pockar på.

I går blev det där sanning för mig. På filmpremiären stack jag ner handen i väskan för att fiska upp kamera, penna och anteckningsblock. Då stack jag mig på något och blodet började droppa från fingret.

Bildbevis här 🙂

Handstilen lär bli mer och mer oläslig med åren, men det är en annan historia. Här ser ni hur blodet har
Handstilen lär bli mer och mer oläslig med åren, men det är en annan historia. Här ser ni hur blodet har ”sprutat”.

Nå, värre saker kan hända. Men det var faktiskt rätt obehagligt. Jag kollade väskan noga då jag kom hem, med ficklampa till och med. Hittade inget vasst. Men ska dammsuga den snart ändå.

Jag kom också av mig i allt jag skulle göra då jag var tvungen att antingen torka eller suga bort blodet med jämna mellanrum. Jag tappade min favoritpenna nånstans och hittade den inte trots att jag letade, antar att någon annat plockat upp den och blivit glad.
Det får jag väl bjuda på i så fall 🙂
Och filmen var kul!
Så inte gråter jag över lite spillt blod!

VARNING för hemsk story. Berättelsen om nageln som dog.

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Med risk för att bli helt idiotförklarad vill jag berätta en story om en nagel som dog.

När maken och jag var på vår resa i Rom i april såg jag att nageln på högra tån hade fått sig en smäll. Den var blå och ömmade lite.

Jag hade inget minne av när jag hade fått smällen, men med facit i hand byggde jag upp en liten liknelse kring den skadade nageln.

Jag tänkte att den kanske fick sig en smäll just den dagen som min man svek mig för första gången, någon gång på våren.

Och nu tänker jag att precis lika lång tid som det tar för nageln att lossna och för hela ”paketet” att bli helt igen, lika lång tid tar det för mitt inre att bli helt.

Ursäkta att jag visar denna hemska bild men livet är inte heller alla gånger vackert.
Ursäkta att jag visar denna hemska bild men livet är inte heller alla gånger vackert.

Nåväl. I dag fick nageln för sig att lossna NÄSTAN helt och hållet. Besparar er från blodiga bilder.

Under den gamla skadade nageln växer en ny fram. Och det är väl ungefär lite som mitt liv. Jag är sårad och blöder, men något nytt, riktigt bra, kommer fram men det tar sin tid.

Så fram tills dess ger jag provisorisk första hjälpen åt den skadade tån.

Heja heja – vi fixar det!

 

 

Blodet bara rann…

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Vaknade i natt av att något rann från näsan. Var inte förkyld och mina onda aningar om att det var BLOD så här i Halloweentider bekräftades rätt fort. Det bara rann… har aldrig varit med om något liknande. Händerna var blodiga, det droppade från näsan på lakanet och golvet. Droppet fortsatte över lavoaren i toaletten och jag såg att det fanns blod på väggar och dörrkarmar…

Tänkte faktiskt, nu borde jag ta en bild till bloggen. Men följande tankar var; med de här blodiga händerna? Vem vill se den sörjan? Och… jag är väl inte riktigt klok som tänker på bloggbilder just nu?

Men det var i alla fall så min dag började, runt 1.15 i natt.
Efter det har det mestadels varit en lugn hemmadag. Hämtade köttsoppa från mor som hon kokat åt sig själv, åt brorsan sin och åt oss.

Snart ska jag åter baka bröd – och nu blandar jag i lite ekologiskt grahamsmjöl.

Jag har också läst rätt mycket i dag. Tidningar som samlats på hög. Allt från Kyrkpressen och Läraren, till S-kedjans tidning Samarbete, veckogamla Helsingin Sanomat och dess senaste Nyt-bilaga. På pärmen till den stod det inget om Bond. Jag lockades däremot att läsa fem intressanta intervjuer om fem olika 25-åringar i det finska samhället.

Sedan bara snubblade jag över en artikel om Daniel Craig i slutet av tidningen. Men det var en angenäm överraskning 😀

(ps. såg Skyfall för andra gången på bio igår)