Första gången på väldigt länge som jag, boende i centrum av Lovisa, fått vara med om ett nästan tre timmar långt elavbrott.

I Afrika, eller kanske det rentav räcker med att jämföra med Grekland, skulle dom skratta åt oss. Där är elavbrott en del av vardagen.

Jag tänder varje kväll några levande ljus, så då avbrottet kom var det inte mörkt som i en säck hos mig.

Men då avbrottet varat längre än en timme började tankarna komma. Har någon fastnat i hissen? Vad hände i mataffärerna där folk stod i kö? Lasaretten har reservaggregat, men en massa problem uppstår väl ändå?

Vi är så bortskämda med vår elektricitet. Vi tar den för given och kanske behövde en liten läxa.

Då jag på tidningens Facebooksida efterlyste erfarenheter som hade med de strömlösa timmarna att göra fick jag läsa härliga berättelser. Folk blev uppfinningsrika. Tog pannlampor i användning och levande ljus förstås. Började umgås med varandra, spela spel, lösa korsord.

Många tyckte det var härligt, lugnt och tyst, utan måsten, utan tv, utan internet. Fast okay, man hade viss tillgång till det via telefon och surfplatta, annars hade jag inte kunnat höra mig för om allt det här UNDER pågående avbrott.

Men, jag satt också länge stilla i skenet av de levande ljusen och lyssnade på en tickande klocka.

Men spännande var det. Det var troligen tung, blöt snö som förorsakade avbrottet. Och svårt har det varit i trafiken…
Men jag tror vi människor behöver allt detta, för att inse hur sårbara vi och system vi byggt upp är.