Caritas_hem

Glömde åter fotografera…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… då jag gjorde snöarbete på mammas gård 🙂 I dag var snön lite tyngre. Inte värsta blötsnön men tyngre än den lätta frostsnön.

Jag ser det positiva. På dagen skottade jag snö på hemmagården, inte mer än en kvart och bara gången till källaren. Hos mamma tog det lite längre tid. Men jag tycker om att skotta snö, då tid finns och då jag får göra det i min takt och på mitt sätt. Det är bästa vardagsmotionen, jag känner att jag håller mig i form med allt detta, då jag också bär ved rätt ofta.

Mamma stod faktiskt och fönstret och applåderade då jag skottade. Det tycker jag var rart gjort ❤

Blir nu ett foto från mitt hem istället. Bondhörnan och dagboksskåpet där jag inte ännu tänt ljusen när bilden togs. Ett ledljus har jag på sekretären, lätt att flytta hit och dit och behöver inte tänka på underlaget osv.

Eftersom vi hade krångel med bilen några dagar samlade sig ärenden på hög och det krävde i dag fyra timmar att uträtta allt. Men det var riktigt skönt att få massor inköpt på en gång. Fem kassar släpade jag från porten över gården upp på terrassen vid halvfyratiden.

Torsdagar är ofta så kallade mamma-dagar, handla mat, uträtta andra ärenden, dosera mediciner, skotta snö ibland. Se till att hennes fågelvänner har mat. Men vad gör man inte för sin åldrande mor.

Ibland känns det som att orken är på upphällning, men ibland känns det också givande att finnas till.

Idag kan jag bara kolla på Tors innebandymatch hemma via datorn. Jag behöver elda ikväll eftersom jag har två frilansjobb imorgon och bastu efter det. Då blir det en dag paus med eldningen, och det går ännu an då det inte är så jättekallt just nu. Men kylan ska återvända, och då behöver jag elda så gott som varje dag.

Livet i det gamla huset

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… kanske jag inte har skrivit så mycket om som jag tänkte att jag skulle göra. Dagarna rullar på och livet här är nu min vardag. Inget känns extremt och extra på något sätt. Jag har kunnat förbereda mig på det mesta, men förstås inte på allt.

Jag trivdes i höghuslägenheten, det finns ju många plus med ett sådant liv. Men jag har inte en enda dag ångrat att jag flyttade till trähuset från 1800-talets slut. Med handen på hjärtat kan jag också säga att jag inte har frusit en enda natt fastän jag ibland haft 15 grader inne. Jag har ett duntäcke nu och en yllepläd. Blir det kallare har jag ett duntäcke till och dessutom är jag en person som utan problem kan sova med kläder på mig.

För det mesta har jag 17–19 grader i min tvårummare, och det är något min kropp vant sig vid. Jag tror att vi människor har våra inre termostater, som i början av hösten tycker att det är kyligt inne, men sedan vänjer vi oss. Här är högt i tak så värmen från kakelugn och två element åker ju upp mot taket 🙂 Med yllestrumpor klarar jag mig långt.

I dag hämtade jag in ved från källaren. Det är ett fysiskt jobb som förhoppningsvis bara gör gott åt mig. Ibland får jag hjälp av grannen. Då får vi in tre Ikea-kassar. Bär jag ensam blir det bara en åt gången.

När jag kommer in med veden bär jag kassarna till vardagsrummet där kakelugnen finns. Jag dammsuger både ugnens yta fri från damm och sot, och på golvet finns efter några dagar ofta skräp från veden.

Sedan staplar jag veden i ställningar innan jag tänder brasan. Eldningsprocessens längd varierar, mellan tre och fyra timmar beroende på hur varmt jag vill ha det och vilket väder det är ute (påverkar glöden, som måste falna helt innan spjällen går fast).

Här lever jag långt efter väder och vind. Försöker kolla prognoserna så att jag vet när det blir kalla nätter och varifrån det blåser. Allt spelar in då jag bor i en stor gavellägenhet. Har jag något jobb eller behöver jag vara kvällar borta planerar jag eldandet efter det. Att värma med enbart el via elementen blir alldeles för dyrt, men basvärme har jag råd med tillsvidare.

Överraskningarna jag råkat ut för är inte så många men å andra har jag en förmåga att glömma ”motgångar och små vardagsproblem” rätt fort. Då röret i badrummet fick ett hål på natten mot självständighetsdagen (läs: tre helgdagar på raken, svårt att få service), då var jag sömnlös. Men det fixade sig ❤

Blandade bilder, nu är snön nästan borta

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Här hade vi ännu massor av snö, i lördags då jag kom hem från kranskursen hängde jag min krans på en krok utanför min dörr. Kan inte ha den inomhus för då barrar den direkt och bladen vissnar.

Här i medborgarinstitutets hus arrangerades kursen. En vacker och trivsam byggnad. Nu är så gott som all snö borta.

Jag har själv lite ”snöat in” på ett visa mina växter i köket. Vackert då solen faller på här. Snö fanns det också då bilden togs. Jag försöker övervintra en pelargon, och sedan har vi växten nere i mitten, i vit kruka, som jag är lite stolt över också då det är en julros vars grönvita blad har klarat sig snart tolv månader. Nya blad kommer upp, men det skulle nog förvåna mig stort om den började blomma på nytt 🙂

Höstmys med ljus

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Dagboksskåpet som är av plåt, alltså således metall, känns tryggt då jag har mina tända ljus här hemma. Under ljusen har jag ofta också antingen ark av aluminiumfolie och något fat, eller också annat som tål värme.

I dag är planen den att vi åker och ser på Lovisa Tors innebandymatch i Nyslott. Start klockan 11, match klockan 16–18, sedan hemåt igen. Tillbaka i Lovisa kanske runt klockan 22–22.30.

Tack, tacksamhet, förväntan, spänning

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Jag har fått massor av reaktioner och även flera tack på Nya Östis Facebook-sida där jag officiellt sa tack och adjö igår kväll. Av grannen Pia fick jag denna fina orkidé, som tack för att jag för några år sedan trodde på henne och gav henne chansen att börja jobba med NÖ:s prenumerationssystem. Hon är organiserad och serviceinriktad och jag är glad för att hon får fortsätta jobba för tidningen.

Det jag känner just nu är därför tacksamhet, men också förväntan och jag ser med spänning fram emot vad slutet av året kan erbjuda mig.

Här kommer bilden som jag hade lovat visa dem som vill veta var jag bor eller överlag bara hur huset ser ut. Fotot ingick i dagens Nya Östis där avskedsintervjun med mig fanns på nästsista sidan. Skriven av Peik Henrichson, och fotot har han också tagit.

Bildtexten lyder så här: ”I början av juli flyttade Carita Liljendahl till den här byggnaden i centrum av Lovisa och uppfyllde därmed drömmen om att få bo i ett gammalt trähus.”

Nu drar jag mig tillbaka, skrev jag också i hälsningen på FB. De nya cheferna ska få bestämma riktningen för tidningen och styra NÖ-skutan. Före detta chefer ska hålla låg profil, finnas till endast i bakgrunden och hjälpa bara om någon ber om hjälp.

Drack lite skumpa igår för att fira nästan avslutat jobb. Spelade Trivial Pursuit också, det är kul med brädspel!

I dag har jag ännu löner att räkna och vissa fakturor som bara jag kan ansvara för att betala. Också imorgon återstår några timmars tidningsjobb, men mest är det packa-resväskan som gäller.

I dag har jag också med syrran som vanligt hjälpt mamma handla.

Glad måndag, del två, myspys

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Bilden togs igår kväll då jag för första gången eldade här hemma. Sotaren kommer imorgon så därför eldar jag inte ikväll. Jag tog idag också bort den aska som där blev efter eldandet igår.

Väldigt mysigt är det att elda, men ganska mycket att tänka på och vara försiktig med. Torr, bra björkved har jag. Eldar inget skräp som förorenar luften eller luktar i grannskapet. Låta glöden falna ut innan spjällen stängs, osv.

Inomhus har jag nu +18. Ute är det just nu +14 men på natten var det bara runt +4.

Fördelen med sval bostad?
Vattnet i glaset hålls alltid kallt. Än har det inte spruckit av isbildning 🤣
En vinflaska som står på golvet håller sig sval, skulle säga rentav perfekt temperatur.
Choklad på bordet smälter inte.

Stickade strumpor och ett par tröjor håller mig varm. Eftermiddagssolen värmer ännu västra delen av huset.

Jag kanske mot slutet av veckan kan visa en bild där jag står utanför mitt hem, så att också huset syns. En del vänner, både IRL och på bloggen, har efterlyst foton av huset. Någon har frågat ”eller är det hemligt?”
Nå nej, jag är inte känd för att vara speciellt hemlig av mig. Däremot finns här sju andra hushåll vars invånare jag har försökt ta lite hänsyn till.

I boken ”Ordets gåva” med citat från Tove Janssons böcker hittade jag detta:
”Det är inte många som vet hur de ska ha det och klarar sig på egen hand” (ur boken Sent i november)

Hösten smyger sig på

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… och jag lovade innan jag flyttade hit att ni ska få följa min resa om hur det känns att bo i ett gammalt hus.

Hela sommaren har jag haft dörren till hallen öppen. Kallar den också tamburen eller farstun. För några dagar sedan stängde jag den nästan helt och i dag för första gången så att den inte ens står på glänt. Vi hade nästan minusgrader ute i morse. Nu på eftermiddagen är det +12 och solen värmer vårt hus.

Där finns ett värme-element i hallen, men jag ska se hur jag gör i vinter. Blir det mycket kallt? Kan farstun stå kall? Blir det minusgrader där? Troligen. Att värma med el kostar mycket så det blir att följa med elförbrukningen via nätet.

Dessa gamla detaljer, där livet som har levts här genom årtionden syns, tycker jag om ❤

Och fönstertätning i dag medan det var +12 grader ute. Putsa, göra rent, med mycket hjälp av grannen Pia som har tätat sina fönster de senaste fyra åren.

Vi upptäckte att någon som bott här tidigare använt en metod som vi inte anser vara bra… Det har lagts in, sprutats, målats i springorna? … Något slag av målning, kitt, silikon? … som inte går att få bort utan att omständligt skrapa allt 😬😱🙄 Det jobbet måste vänta till nästa vår. Nu tätar vi och putsar vad som tätas och putsas kan.

Att vi skulle täta för tätt behöver ingen bekymra sig för. Här finns olika små hål och glipor som vi låter vara. Vi tätar bara där som det verkligen behövs, så att inte ”grannarnas katter kommer in genom hålen” 🤣🤣

Tystnad, så viktig, men en bristvara

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Temat hos Åke i utmaningen Hoppa på tåget är idag LJUDLÖST.
Tystnaden är en bristvara. ”Vi behöver tystnad, för vila, för eftertanke, för att minnas, lära… I en ljudinfekterad tid kan det vara en god idé att återupptäcka tystnadens värde” skriver Åke, vars inlägg är värt att läsa med eftertanke.

Hos mig är det ganska tyst hela tiden. I köket hörs ibland ljud endast från kylskåp och frys.
Mina fönster ut mot Mariegatan där trafiken löper verkar vara välisolerade. Själv sätter jag sällan på varken teve eller radio direkt då jag vaknar.

Jag brukar säga att man här hos mig i dag kan lyssna på tystnaden. Den utgör ju också ett ”ljud i sig, som ett stilla sus i öronen”.

Jag kan höra en bil eller en motorcykel köra förbi, men det är inget ständigt återkommande oljud. Sådant har förekommit här från och till, då vägarbeten och arbeten med vatten och avlopp och asfaltering brummat på från morgon till kväll. Men nu har det varit lugnt en tid.

På mammas gård kan vi blicka ut över de här träden. Där är ofta också ganska tyst. Grannar kan klippa gräs eller såga virke, fordon kör förbi, ibland i en tätare ström till sportplanen om där är evenemang. Men i det stora hela är där tyst och skönt.

Då jag hämtade posten halv tio i morse var det också ganska stilla här vid parkerna och Karlskronabulevarden.

Mera ljud var det däremot igår i hallen där Tor spelade mot Sudet i Kouvola. Men på innebandymatcherna ska det ju absolut inte vara tyst.

Tor fick en kalldusch då bara en halv minut hade spelats och hemmalaget gjorde 1-0. Sedan kom också 2-0 ganska fort. Men efter det knappade Tor in steg för steg och var som bäst uppe i en 3-5 ledning. Slutresultatet blev 4-5, så det var en nagelbitare när hemmalaget försökte kvittera, utan målvakt med sex utespelare mot våra fem, men vi pallade för trycket 💙💛 (blått och gult är Tors färger, såsom Sveriges och Ukrainas)

Det blev bra, dagböckerna fick plats!

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Riktigt allt är inte klart i hemmet än, men efter dryga två månader har det mesta börjat hitta sina platser. Har ändå tappat räkningen på hur många gånger möbler har flyttats 🙄😂 Från början var det ju så att inget hade rätt plats eftersom antalet lådor och annat krävde utrymme.

Bit för bit har nya hemmet börjat forma sig och det känns så skönt. Jag är lycklig här.

Idåsen, plåtskåpet från Ikea, som krävde 5,5 timmar att få ihop, står nu fint på sin plats. Jag trodde att alla mina dagböcker inte skulle få plats i skåpet…

… men ser ni, än finns det plats för fler häften 😀 Lådorna där nere är inte heller proppfulla. Så jag tror att skåpet räcker för den livstid jag har kvar.

Bordet till höger är också högst provisoriskt. Hade det på balkongen tidigare, få ser var det slutligen landar.