Det är trevligt då väggar som annars vore helt vita målas med konstverk. Den här väggen finns hos vår vårdcentral, där man i dag går till laboratoriet.
Där var jag på uppföljningsprov för det ingrepp som gjordes på sjukhuset i Borgå i våras. Ett halvt år senare skulle nytt prov tas och det togs nu. Har med livmoderhalsen att göra, alltså att upptäcka om cellförändringar där fortfarande sker eller om ingreppet som gjordes i våras stoppade förändringarna.
Att ligga i den där stolen och få en massa kalla instrument inpetade i sig är ju inte något man ropar JIPPIII för, men att dessa prover tas och uppföljning görs är jag tacksam för.
Annars började dagen med att jag skrev en tidningsartikel klar. Efter provtagningen var jag i mataffären och sedan hämtade jag in ved från källaren. Kvällen har sina rutiner med telefonsamtal till mamma, dagboken, litteratur, hushållssysslor.
Snart har halva oktober gått, sedan blir det god jul – gott nytt år och glad påsk! Och en ny vår och sommar 🌷(tänkte att vi skulle hoppa över vintern och snön) 😀
Fortsätter lite här på den gröna linjen. Igår frågade jag hur många växter ni har och svaren blev allt från noll till över trettio 😀
Försökte fånga kvällssolens vackra infall i mitt hem, men det blir ju lite motsols, så det blev bara så där…
Aja baja då det i dag varit några minusgrader. Men tack för att vi inte fått någon snö, inte än i alla fall. Datorns prognos säger ”6 cm snö på torsdag” – jag hoppas att den talar för andra städer än Lovisa 🤣
Det blir att fortsätta elda ett tag till, åtminstone i dag. Sedan har jag en del åtaganden som gör att jag inte hinner med den fyra timmar långa proceduren, så nästa gång blir kanske lördag eller söndag. Vedlagret ser ut att räcka om vintern inte håller på till maj.
Tja, vad har jag att berätta? Takrännorna putsas på huset i dag. Imorgon inleds kvalmatcherna för Tors del med hemmamatch mot SS Storm. På lördag åker vi till Sjundeå för returmatch.
Dryga två veckor efter ingreppet som gjordes på Borgå sjukhus, och som hade med cellförändringarna i livmoderhalsen att göra, känns det helt ok. Att ha små blödningar är normalt, men jag hade ju glömt hur det var. Min mens slutade för femton år sedan… Nu är man liksom tillbaka där igen 🤣 Men nu är det ingen molande värk och inga stora mängder blod.
Är det det här som kallas ”samla livserfarenheter”? 😀
Jag känner mig ofta som ett trotsigt barn. ”Visa inte foton på bloggen av sånt du äter, det blir sällan bra bilder” 🙂 Jag kan ju hålla med, men det oaktat vill jag fortsätta med mina bilder, det här är ju en icke tillrättalagd vardagsblogg.
En focaccia är ganska flottig. Och jag kan hålla med om att rödlöken på bilden ser ut som maskar och att de supergoda russinen inte heller ser så bra ut på denna bild. Skenet från den starka läslampan gör ju sitt. Men gott var det!
Det här var också mer än lovligt gott 😋 Här har jag redan ”lyft bort taket” från fastlagsbullen och smaskat i mig den. Grädden är äkta grädde, kändes det i alla fall som, inte något som sprutats ut från en burk. Mandelmassan var smakrik och hade fin konsistens. Mandelspånen som låg under locket gav ett extra plus. Och kardemumma i bullen. Den här är från Café Favorit.
Jag ska försöka ta en finare bild senare i dag då jag ska äta blinier med en väninna. Lovar inte att jag lyckas, men försöka duger.
Jag har inte heller skrivit mer om det som hänt efter att jag fick beskedet om cellförändringen efter papa-provet. Jag har fått en tid för undersökning. Den är i mars. Men jag återkommer sedan när jag har varit där.
Det här är bara en symbolisk bild, jag har fotat mina levande ljus rätt ofta 🙂
Tankarna går inte att stöta bort helt. Fick brev från HUS i dag att jag i början av mars ska infinna mig i Borgå på undersökning. Det är bra att sådana görs, och såsom jag skrev tidigare i dag, det är sällsynt att cellförändringarna i dessa fall betyder cancer.
Glad är jag också för att undersökningar görs vartannat år, och OM det skulle råka vara något elakartat på gång så finns det chans att åtgärda det i tid.
Jag fick använda paraply i dag då jag gick till frissan. Det blåste också. Så då jag kom hem såg jag ut såhär.
Men håret blev äntligen klippt. Pannluggen hade blivit lång och bångstyrig 🙂
Nu ska jag börja elda, igår hann jag inte då jag hade tre uppdrag efter varandra. Och så ska jag skriva en eller två artiklar, få se vad jag hinner och orkar med.
Tankarna finns nog då och då i framtiden, på undersökningen, sjukhusets mottagning, och det fanns flera papper som skulle fyllas i med alla möjliga data.
Men nog ska här levas också. Den tid som finns kvar. Om det sedan handlar om några dagar, någon månad eller många år, det vet vi ju aldrig.
Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.
Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer. Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.
Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.
När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.
Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska. Brevet kom från centralen för diagnostik.
Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.
Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.
Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt. ”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.
Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.
Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.
Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.
Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂 Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag. Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 