… ytterligare tio lådor. Jag fattar inte att jag orkat hålla på 🙂
Men jag fick också hjälp av en vän då det gällde att ta ner tre lampor från taken och två gardiner. Vi kollade en Ikea-hylla och konstaterade att den är klar för flytt, behövde inte skruvas isär mer än jag redan gjort.
Vad skulle jag göra utan vänner som självmant anmäler att de kan hjälpa med allt möjligt?
Det får mig att tänka på att det måste finnas massor av ensamma personer i olika åldrar som hela tiden är i behov av hjälp med stort och smått.
Det här kunde ge sysselsättning åt något slag av gårdskarl i små samhällen.
Men kanske byråkratin däromkring åter en gång sätter käppar i hjulen för verksamheten … ?

Började bläddra lite och läsa i de dagböcker jag skrivit efter skilsmässan 2014. Det känns bra att jag skrev ner allt då, precis hur jag upplevde det chockartade, hur mycket jag grät, vilka frågor jag ältade, vilken ilska jag kände.

Sakteliga har dagböckerna sedan dess fått ett nytt innehåll.
Jag genomgår en process, och den är inte slut än.
Den här flytten, som är min andra inom loppet av två år, utgör en stor och viktig del av processen som handlar om att gå vidare i livet.

Därför tänker jag att allting har en mening.
Jag vill minimera antalet ägodelar. Inte ha omkring mig något mer än jag nödvändigtvis behöver.
Det är inte lätt att avstå från saker, att slänga, att sälja eller att ge bort.
Men det går. Och det känns lika bra varje gång.