dagbok

Två nätter ska jag vara borta…

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… och en herrans massa saker ska jag ha med mig 😱🤣

På bilden syns bara en liten bråkdel av allt.

Choklad behövs för överlevnad 😀 Strumpor eftersom det bara är +4 grader om morgnarna nu. Stugan är uppvärmd, men tror att det är lite för kallt att vara barfota där ändå.
Senap till grillkorven, bokningspapperen, kamera, dagbok, förstahjälpskit, små kex och riskakor som tilltugg.

Utöver detta:
– En väska med enbart tekniska prylar. Bärbar dator, ipad, kamera, telefon och alla deras laddningstillbehör.
– En väska med baddräkt, hygienartiklar och badrock så att jag klarar mig upp från vattnet och bryggan in till bastun i stugan. Sträckan är nämligen minst femtio meter lång enligt vad jag förstått av bilderna från platsen.
– En väska med kläder. Behövs ett par byten och även varma plagg om vi ska vara ute på gården och det ska vi.
– En väska med mat och dryck.

I bilen ska vi också få plats för väninnans alla saker och två små hundar med allt som de behöver.

Tanken är att skriva några inlägg och visa bilder även från stugan, om tekniken funkar där.
Någon kanske tänker ”måste man ha datorer med sig till en stuga”? Ska man inte leva ödemarksliv där?
Ett enkelt liv med bastu, grillkorv, annan god mat och dryck, simturer osv. kan mycket väl kombineras med ett modernt liv. Lyckligtvis tänker vi som reser iväg på samma sätt. Skulle vara hemskt med någon som direkt gnällde ”måste du åter ta fram datorn eller telefonen”…

I dag skrev jag i dagboken så här

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
”Det är ju det… att livet är NU… ofta tänker jag på vad jag ska göra sedan, då jag blir ledig, då jag får mera tid.

När kommer detta ”sedan”? Har jag ork att göra allt det jag vill då?

Var kan jag sitta i lugn och ro och bara lyssna på fågelsången?

Varför är människan så beroende av pengar? Eller är hon det? Kan vi leva ”utan pengar”? Var sover vi då? Var bor vi? Vad äter vi?”

Bilden är tagen för några dagar sedan, då det inte regnade och blåste och då jag tog en efterlängtad liten paus och cykeltur genom en av stadens parker.

Kära dagbok, äntligen är strejken förbi!

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

I dag börjar jag troligen dagboksinlägget med ”Äntligen är strejken över”… för i dag tog den slut efter att ha pågått över sexton dygn.

Jag har skrivit dagbok sedan 1976. I början klistrade jag ihop häften av olika färger så att de blev en tjock bok. Då döptes dagboken till Randi.

I januari 2020 fyller Randi 44 år.

Sedan några år tillbaka skriver jag helst i spiralhäften. Innersidorna ska ha ränder, inte rutor och sidorna ska inte heller vara blanka.

Jag skriver så gott som varje dag, för hand. I medeltal blir det ett häfte på tre månader, alltså fyra i året. Ibland skriver jag bara en sida, ibland tre eller fyra sidor, och alla sidor pryds med klistermärken 🙂

Jag har, som ni kan förstå, en ansenlig hög av häften i ett skåp här hemma. En veritabel skatt, åtminstone för mig själv.

Och jag hör inte till dem som kräver att mina dagböcker ska brännas efter min död. Absolut inte! Jag vill att någon tar hand om dem och läser vad jag har skrivit. Jag hoppas att häftena inte glöms bort, eller ännu värre, avsiktligt göms nånstans. Jag måste nog nämna det här i mitt testamente 🙂

Glad måndag! 18-02-2019

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Muminmotiv gör mig alltid glad. Köpte här om dagen ett paket med sexton kort. De kan alltid skickas i postcrossingen, de flesta mottagarna brukar trycka ❤ som betyder ”This i a favourite” på muminkorten 🙂

Samtidigt köpte jag ett dagbokshäfte. Men nu måste jag sätta tillfälligt köpstopp vad gäller just dagbokshäften, jag har sådana på lager för åtminstone ett år framöver… 😀

Vem som helst kan vara med i bildutmaningen Glad måndag, som jag startade för något år sedan. Alla bilder som sprider glädje duger. Det kan vara allt från blommor till djur, konstverk eller vad som helst annat.

Veckans ord – BOK

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

En bråkdel av mina dagböcker.

Veckans ord i Sannas fotoutmaning är BOK. Bok kan vara ett träd, och det kan vara ett litterärt verk.

Själv för jag dagBOK så gott som varje dag. Skriver för hand, började 1976.
Numera har jag flera hundra häften, och jag tror att jag borde skriva testamente om att min yttersta önskan är att dessa dagböcker aldrig förstörs.

Inom de här pärmarna finns mitt liv. Många av mina innersta tankar, men mest är det beskrivningar om vad som hänt och händer i vardagen. Precis allt kring det kan och vill jag inte skriva i bloggen, hur kär den är också är, på ett annat sätt.

Har städat lite i dag och fortsätter i morgon. Ska skaffa förvaringslådor för dagböckerna och sortera dem, åter en gång. På grund av många flyttar under åren 2014-2017 har jag för mig att dagböckerna ligger lite huller om buller 😀

Glad måndag! 15-10-2018

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

I dag bjuder jag på fyra bilder i den här serien.
Alla hör ihop med Nya Östis läsarresa. Några saker köpte jag själv, en fick jag som gåva.
Då jag köper något försöker jag alltid sträva till att det är något jag verkligen använder i min vardag 🙂

Den här sarongen fick jag som gåva av gruppen som tack för det jobb jag gjort i samband med anmälningar och annat som haft med resan att göra. Jag blev både överraskad och glad! Tänk att dom visste att svart och vitt är mina favoritfärger 😀

En dagbok kommer alltid väl till pass och temat påminner mig om Spanien!

Jag tycker om levande ljus och det här blev ett bra minne från Conil.

Ytterligare ett dagbokshäfte och några glasunderlägg.

Sinnesro, stunder för avkoppling – JULKLAPP

~ Carita Liljendahl ~ 49 kommentarer

… som jag behöver då och då, varje dag – tror jag att den här julklappen kommer att ge.
(insåg att Sanna också i år har bildutmaningar, härligt! … så jag satte den här in som årets första, ordet är JULKLAPP för vecka 1)

Någon kanske skulle tycka tvärtom, att personen tappar nerverna med pussel 😀
Mitt lugna och metodiska arbete inleddes i dag med att jag gjorde plats för pusslet på en glasskiva som jag vid behov kan flytta åt sidan om bordet behövs till andra ändamål. Snart ska jag sortera bitarna, så att de alla har rätt sida uppåt och att kantbitarna finns på separat plats. Ordning och reda 😀

När pusslet är klart ska det se ut så här!

Jag är för övrigt full av idéer, både vad gäller jobb men också blogginlägg. Därför kan det hända att jag vissa dagar lägger ut tre eller fyra. Men det kommer säkert tider då jag bara hinner med ett per dag, vilket under många års tid varit mitt mål.

En trevlig nyårshälsning fick jag från en vän i Sverige. De här orden kan jag ju också ha som motto 🙂

I min dagbok skrev jag i går bland annat:
2018 ❤ Jag ska bli starkare, känna och veta mitt värde, samtidigt som jag är ödmjuk mot livet. Jag ska öva ännu mer på att känna tacksamhet. Jag vill vara rättvis, och se till att jag inte utnyttjas för att jag i grund och botten vill alla väl.
Jag ska gå min egen väg såsom jag hittills gjort.
Jag ska ha ett bra liv, själv vara regissören i det. Lita på att allt ordnar sig.

Lovisabilder, har ju lovat!

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer

I kväll hade många affärer i centrum öppet längre än vanligt. Den traditionella Shopping by Night firades. Då kan jag passa på att visa några Lovisabilder.

Föreningen Hakevas projekt med att måla mattor på trottoarerna fortsätter.
Föreningen Hakevas projekt med att måla mattor på trottoarerna fortsätter.

Här, utanför gamla apoteket som är en pampig bostads- och företagsbyggnad i dag, målades inga trasmattor. Här ska det vara lite finare sådana 🙂

Jouni Väänänen från Helsingfors gör ett beställningsjobb vilket avsevärt snyggar upp en vägg.
Jouni Väänänen från Helsingfors gör ett beställningsjobb vilket avsevärt snyggar upp en vägg.

I bokhandeln hittade jag "mig själv" i celebert sällskap med bland andra Zlatan, Mankell och Mazzarella.
I bokhandeln hittade jag ”mig själv” i celebert sällskap med bland andra Zlatan,Lapidus, Luois, Mankell och Mazzarella.

Det enda jag shoppade själv var klistermärken och ett dagbokshäfte. Ny dagbok behövs inför semestern som ska föra mig ut på diverse äventyr :-)
Det enda jag shoppade själv var klistermärken och ett dagbokshäfte. Ny dagbok behövs inför semestern som ska föra mig ut på diverse äventyr 🙂

Personligt

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Att skriva dagbok är personligt. Så jag gläntar bara lite på sidorna i min.

Handskrivet, över hundra häften sedan 1976.
Handskrivet, över hundra häften sedan 1976. Med klisterbilder på sidorna, så klart 🙂

Många av mina bloggvänner berättar om sin vardag. Det vill jag också göra.
Men så tänker jag… äh, vem skulle orka läsa om den? 😀

Man stiger upp, har sina morgonrutiner, går eller åker till jobbet.
Där är vardagen verkligen inte enahanda, men den får ni tal del av på min
arbetsblogg.

Sedan kommer jag hem och då vill jag gärna ta det lugnt. Jag läser tidningar och böcker. Jag spelar Wordfeud och skriver dagbok. Jag ser på tv, håller kontakt med vänner via bloggar, på telefon och på Facebook. Jag kör en tvättmaskin och hänger kläder på tork, jag städar, jag diskar, jag pysslar om mina krukväxter.
Vem tusan vill läsa om sånt?

Wordfeud, ett fint tidsfördriv.
Wordfeud, ett fint tidsfördriv.

Ändå är det här precis det jag älskar att göra i min vardag.

Kanske jag borde börja skriva om mina drömmar.
För sådana finns.
Jag vill åka långt bort. Jag vill jobba som volontär. Jag vill finnas till för människor som har det svårt. Jag vill göra något som gör ännu större skillnad än alla texter jag skrivit de senaste trettio åren.

Kära dagbok…

~ Carita Liljendahl ~ 35 kommentarer

… i dag fyller du fyrtio år! Jag skrev de första orden med en tuschpenna i dig den 29 januari 1976. Sedan dess har mycket hänt.
Du fick namnet Randi, för att du blev randig, det vill säga bestod av olika färger då jag tejpade ihop de första häftena till en bok.
Med åren har antalet dagbokshäften blivit närmare 200. De är olika tjocka och jag har inte räknat dem. En tid skrev jag sidantalet uppe till höger och vänster på sidorna. Någon gång efter 11.000 sidor slutade jag. Tänkte ha det som ett projekt att faktiskt fortsätta där jag en gång slutade… 🙂

En tiondedel av alla dagböcker.
En tiondedel av alla dagböcker.

I fyrtio års tid har jag nästan dagligen skrivit något i dig. Ibland bara en halv sida. När jag haft mer tankar i huvudet, glada eller bekymrade, har det blivit tio sidor.

Någon gång då och då undrar jag vad som händer med alla mina dagböcker den dag jag går bort. En väninna sa att jag måste skriva i mitt testamente vad jag önskar, det vill säga att dagböckerna inte kastas bort eller bränns upp. Samtidigt vill jag ju att den som tar hand om min livshistoria är en pålitlig person som gör något vettigt med alla häften.

Dagboken fyllde en viktig funktion senast då jag skrev av mig allt jag kände i samband med skilsmässan. Sådant som med tiden tenderar falla i glömska, svåra känslor som kan vara bra att inse att man klarat av.
Men dagboken har hjälpt mig minnas mycket annat också. Om det nån gång blir tvist med någon om årtal eller om vad som helst som hänt i mitt och andras liv – då är det bara att plocka fram dagboken.

Skål på din stora dag min kära Randi ❤