… ja, det har jag faktiskt gjort. Har inte på länge varit inne och kollat på de två sidor där jag varit med. I en av dem tog medlemskapet slut för nån vecka sedan, antar jag – men vem bryr sig? 🙂
Ett utsiktstorn i Vivamo i Lojo med en Bibel som tak.
Bilden får åter funka som symbol åt mina tankar. För det här med dejtande känns inte viktigt mer. Hittar jag någon ny kärlek så hittar jag, men just nu orkar jag inte leta.
Klättrade aldrig upp i tornet men fint är det!
Tycker ni det verkar oroväckande? Att jag helst sätter min tid på jobb och sedan gillar att vara hemma och pyssla i bostaden 🙂 Jag har inte ens gett mig tid att gå ut på krogen. Vänner träffar jag på andra sätt och mitt jobb är just nu så stimulerande att det också ger stort innehåll i livet.
I dag har jag en intervju i Strömfors, en och en halv mil från Lovisa. I morgon åker jag på en intervju till Helsingfors.
I tre dagar har tårarna trillat. Inte så att jag skulle ha gråtit i timmar, nej – nu för tiden blir det en skvätt då och då.
Jag har försökt förstå varför jag gråter just nu. Fastän man alla gånger inte får svar på frågan ”varför” – vilket jag lärt mig i terapin under skilsmässoprocessen.
Men just nu tror jag att jag gråter för att jag inte längre är en del av Plagens kiosk. Å andra sidan är det rätt skönt att vara ledig hela sommaren.Nu kan jag verkligen göra precis vad jag vill.
Men platsen förknippas också med så många fina minnen och människomöten.
Sexton somrar. Varje midsommar firade vi med sill, nypotatis och köttbullar. För flera år sedan sov vi också över där, inte för att det var bekvämt utan för att det var spännande.
Den blev som en liten sommarstuga och vi pratade med kiosken, sa godmorgon då vi kom och hej, vi ses i morgon då vi gick.
Så jag inser nu att det är allt det här jag sörjer.
Det finns mycket att sörja då man mister en person. Till exempel att inte på samma sätt vara delaktig av hans barnbarns uppväxt.
Och all den här sorgen måste få ta sin tid. Det går inte att skynda förbi den, hoppa över den, knuffa den åt sidan eller försöka gräva sig en tunnel under den. Sorgen måste konfronteras.
Då jag talar om det här och sätter orden på pränt förstår jag bättre vad det handlar om. Jag får gensvar av människor som förstår och kanske nån sur kommentar av nån enstaka som tycker det kunde få vara nog om skilsmässopladdret nu. Till de människor som saknar all empati kan jag bara säga Sluta läsa min blogg – men om ni ändå kommenterar här, räkna med att era kommentarer faktiskt publiceras 🙂
Mina ledsamma tårar blandades med glädjetårar i dag. Fick två kort på posten med hälsningar av fina vänner – tusen tack ❤
I kväll eller i morgon ska jag skriva ett dejtinginlägg – inte för att jag varit så aktiv där, men det finns något jag inte förstår med anonymiteten där 🙂
Dem finns det gott av. En del är ute efter att få dina pengar, genom att sälja varor som inte finns, eller genom att förblinda dig på en kontaktsajt.
Ofta är det väl så att den som låter sig luras inte vänder sig till polisen eller inte annars heller våga berätta öppet om bedrägerierna. Den lurade känner sig dum och tycker att hen har sig själv att skylla.
Det finns en massa olika kontaktsajter på nätet.
Först tyckte jag också det var skämmigt att gå med på en kontaktsajt. Men sedan hörde jag så många som sa att människor faktiskt har träffat sin livspartner där.
Jag vet ju att han inte kommer och ringer på min dörr och jag är inte pigg på att jaga en ny man på krogen.
Under de tre månader jag funnits där ute har jag minsann stött på både det ena och det andra. Ganska fort tröttnade jag på alla män från andra länder i Europa som ville ha kontakt så jag satte ett krux i filtret att männen bara får komma från Finland.
Tänkte att jag skulle samla mina egna erfarenheter och de som andra berättar för mig, och kanske någon gång – med tillstånd av alla inblandade lurade – publicera en bok. Tror den skulle bjuda på både hårresande och rolig underhållning.
Hittills är det värsta jag varit med om att en karl blev helt stum då jag tyckte vi efter sex veckors bekantskap kunde träffas IRL. Jag antar att han var en av alla de där som inte i verkligheten såg lika fager ut som på bilderna…
Den andra incidenten inträffade då jag insåg att den jag börjat dejta också dejtade en annan kvinna jag känner. Synd för honom att vår ankdamm, som han knappast ens vet att existerar, är så liten som den är.
Det var inte lätt att skriva det här för visst känner jag mig lite dum.
Men jag är ju inte den enda som blivit lurad. Och jag vet att det finns massor av fina män och kvinnor där ute som på riktigt är ensamma och som aldrig lurat nån.
Men dom där fula fiskarna, vad ska man göra med dem?
Har du några erfarenheter av nätdejting? Goda – mindre goda?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 