död

En rädsla jag har

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Den här bilden har jag haft sedan julen i arkivet och inte hittat en riktigt bra användning för den. Tänkte då jag tog den att ett gammalt träkors är vackert, men sedan kändes det makabert att publicera korset ensamt som sådant.

I dag har Orsakullan i sin bloggutmaning följande ordval ”En rädsla jag har”. Hon svarade ungefär samma som jag kommer att svara och jag tror att många tänker lika. Döden. Sjukdomar.

Jag kan ligga och grubbla på döden ibland, hur den ska komma till just mig. Kommer den snabbt genom en akut och massiv sjukdomsattack, eller blir det en situation där jag tvingas lida. Samma med sjukdomar som leder till smärtsamma undersökningar och stora operationer.

Sedan är det ju inte så att jag tänker på döden varje dag eller varje kväll innan jag somnar. Men någon dag står vi eller ligger vi inför den. Jag är inte alltid heller RÄDD för döden, men den får mig att tänka på det som är oundvikligt. Att jag ska gå bort en dag och att många nära och kära som jag har ska gå bort.

För att detta inlägg inte ska bli alltför tungt och sorgligt tar jag först en väderrapport.
Varit -24 i natt och ännu i morse var det -18 grader, så jag går INTE ut i dag. Jag hoppas bilen startar imorgon då vi ska ha noll grader eller plusgrader.

Och så fick jag via en kollega en trevlig lista med ”Suomalaiset hauskat merkkipäivät” (ungefär ”finska roliga dagar längs året”).
Den är inte officiell eller på något sätt genomseriös, tvärtom.
I dag har vi bland annat ”Lär dig skriva ditt namn med Morse-koder”, ”Den hemliga vännens dag” och ”Stig i en pöl och se på din vän” 🤣 I den här kylan finns nog inga pölar så jag får sikta in mig på morgondagen den 12.1 som är ”Jobba flitigare”-dagen, så att den blir sådan som den här dagen varit.

När jag mötte sorgen…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

Se bortom smärtan och dimmorna

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Nånting sådant tyckte jag kommentatorn sa när han talade om dem som kämpade om segern i årets Vasalopp. Dom var många med i slutspurten.
Jättespännande var det!

Spännande slutspurt i årets Vasalopp.
Spännande slutspurt i årets Vasalopp.

Det var härligt att se så många på gott humör ute i de svenska skogarna. Folk med en massa ork!
Tror att många är utomhus här hos oss i dag också, för det är strålande vinterväder.

Allt jag själv orkar med just nu är att se på tv och klämma i mig några chokladbitar 🙂 Sover nästan inte alls, men för att få ens lite sömn har jag undantagsvis baxat kortsidan av sängen mot väggen så att jag kan ”sova” i sittande läge. Då hostar jag inte riktigt lika mycket som i liggande läge.

Jag borde kanske inte ha googlat mina symptom, men då det började komma små blodstrimmor i slemmet jag kräktes upp gjorde jag det… googlade. Och nu har jag alla möjliga åkommor, bra att jag inte är död.

Galen är jag som företagare också – gjorde ett jobb som jag kände att jag var tvungen att göra i dag – men nu ska jag vila igen.

Det finns alltid datum…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… som man av olika anledningar minns.
Man kan minnas dem med glädje, ha något att fira. Men datum kan också innebära sorg eller vemod.

Med det här inlägget vill jag visa att det finns en allvarligare sida hos mig än den jag av olika orsaker visat upp här på bloggen under de senaste veckorna.

Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var - från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.
Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var – från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.

Den här våren och sommaren har några personer jag känt gått bort. Med mitt utpräglade sifferminne minns jag säkert deras dödsdatum rätt länge.
Och jag tänker på deras anhöriga. Säger inte att jag förstår vad de känner och går igenom, för varje sorg är unik. Men vet att också de för evigt kommer att ha vissa datum ristade i sina minnen.

I sorgen gäller det att ta en sekund i taget, sedan tar man en minut i taget, sedan en timme och så småningom klarar man en dag, en vecka, en månad.

Snart har det för min del gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade bedragit mig. Den första dagen i varje månad räknar jag fortfarande som en månadsdag, men jag gråter inte alls lika mycket som förra sommaren. Månadsdagen har på något sätt också blivit en segerdag som visar att livet har gått vidare, trots allt.

Det första sorgeåret ligger bakom mig. Och det är väl något sådant jag önskade jag kunde förmedla till dem som får sorg i dag, vare sig det är en skilsmässa eller någon kär som avlidit… att det är så viktigt att tillåta sig sörja en stor förlust.

Våga tala om den du mist, eller skriv ner dina känslor.
Det kan finnas stunder då du av olika anledningar bara måste bita ihop för att klara vardagen. Men försök inte sopa sorgen och de ledsna känslor under mattan. De försvinner ingenstans innan du bearbetat varje molekyl av dem.
Processen med att ”fejsa eländet” är sällan lätt, men det lönar sig att ta fajten.
Våga gå i terapi, du har allt att vinna på det.

Det här inlägget skrev jag för att ni som läser min blogg inte ska tro att varje dag är en tjohejsan-dag för mig även om livet är lättare nu än för ett drygt år sedan.

Jag har ju lovat att vara ärlig och mig själv här. Så långt det är möjligt, utan att såra utomstående.

Efter den första september som är månadsdag sedan dagen-då-jag-fick-veta-allt kommer den 3 september som är bloggens 6-års dag! Och den 4 september är det ett år sedan jag flyttade till mitt nya hem inne i stan. De dagarna ska firas ❤ 🙂

Plågsam död?

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Hur har flugan hamnat här?
Hur har flugan hamnat här?

Usch. Skulle nyss tända ett ljus. Såg inte genast flugan som låg där på rygg, inbäddad i stearinet.
Han måste ha snubblat över kanten, bränt vingen eller nåt, då ljuset brann i går… Aldrig sett något liknande.
Blev väl en plågsam död… vare sig han begick självmord eller inte.
Hur denna makabra händelse än gått till känner jag mig oskyldig.
Frid över Flugans minne. Jag tände ett ljus för honom.

Kanske en delseger?

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Hostan har inte hållit mig vaken de tre senaste nätterna. Det måste väl ändå var en delseger jag tagit i kampen mot mycoplasman.

Tiden går långsamt, men vad gör det? Annars rusar den ju. Mot pensionsåren och döden om man vill vara lite sarkastisk. Och det vill man då man är en James Bond- och en Erik Winter-supporter.

Pensionsåren har jag faktiskt inte något emot, så som jag ser på dem nu. Och dö ska vi alla någon dag, men inte vill jag dö riktigt ännu. Finns liksom för mycket att se och uppleva än.

Bland annat har jag i dag tänkt läsa Åke Edwardsons ”Hus vid världens ände” klar. Och så har jag tänkt pyssla några julkort till för att få i väg alla i morgon. Sätta kycklingsfiléer i ugnen och kanske orka besöka två av Lovisa traditionella julhem, de har sista dagen öppet i dag.

En del av korten jag knåpat ihop de senaste dagarna.
En del av korten jag knåpat ihop de senaste dagarna.

Mode, nöje, våld och död

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Det har inte hänt förr att vi kommit ut från Täby Centrum utan att ha köpt en enda sak. Men i lördags höll det på att hända. Så strax innan vi gick ut igen tänkte vi att NÅT måste vi ha med oss. Så maken köpte en fotbollstidning och jag tog ungefär första bästa, vilket blev M-magasin. Här fanns en bilaga med Sveriges vackraste trädgårdar och en massa annat intressant. Allt från mode till tips om relationer och härliga personporträtt.

Men i livet är inte allt nöje, mode, glamour. Livet är också våld och död. Eller visste du att inte ens krig, malaria och trafiolyckor – alla tillsammans – dödar och skadar så många som våldtäkter och våld i nära relationer gör? Reportaget i M-magasin berättar om olika kvinnors öden. Blessing i Sydafrika våldtogs av sju olika män. Efter en av våldtäkterna blev hon gravid. I Pakistan är Kishwar kvinna och änka, och därmed skyddslös. När hon vägrade ha sex med grannen kastade han syra i ansiktet på henne (bilden). Ibland måste man ta in också hemska texter och se ohyggliga bilder. För att det hemska händer precis hela tiden, överallt i världen.