eld

Månadsbild, svar på frågor och Hoppa på tåget

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Bilden i Muminkalendern för juli månad. My har bus på gång ser det ut som. De andra beundrar naturen, skogens alla hemligheter. Sommaren är ett äventyr!
Jag läser just nu Tove Janssons ”Sommarboken”. Den firar 50 år i år, och den är helt underbar. Bättre än ”Pappan och havet” enligt min åsikt.

Temat hos Elisamatilda är Till ända, och mina svar på frågorna denna vecka är:

Vad var sist på din senaste inköpslista?
– Har sällan inköpslistor, men råkar minnas att jag skrev nyligen upp ”sköljmedel”, använder ett slags ättikablandning.

Vad sa du senast att du aldrig kommer göra igen?
– Ska inte klaga på sommarvärmen. Varje gång som det känns kämpigt åkallar jag vintern 2022–2023 då vi flera dagar fick över en halv meter snö och många timmar gick åt till att skotta fram bilen, flytta den, köra den varm osv. Aldrig klaga på sommaren mer.

Vilken tv-serie eller film såg du senast klart?
– Karl Fredrik på Österlen visade fjärde och sista avsnittet för i sommar nyligen. Saknar honom och Petter redan.

Vad tog senast slut hos dig?
– Smöret. Men köpte förstås nytt.

Hur avslutar du ett samtal?
– Hej då :-), eller Bra, vi hörs!

Karin sitter denna vecka vid spakarna mot orddestinationen Eld. Jag hade ingen eldbild på lager och gör inte upp någon eld i dessa kruttorra tider heller 🙂 Så det blev en bildbank, för jag vill vara med på tåget. Känns lite fuskigt, men ibland måste det duga.

Himlen är oskyldigt blå…

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

I morse hörde jag Tove Styrke sjunga Ted Gärdestads fina ”Himlen är oskyldigt blå” på radion.
Länkar här till originalet eftersom jag tycker den trots allt är bäst.

Så på konstkursen kändes det självklart att jag började måla en blå himmel.
Sedan målade jag något som liknade en strand, eller en öken. För lite av en ökenvandring har ju det senaste halvåret varit.
Längst nere på tavlan målade jag gräs som vajade i vinden.

Himlen är oskyldigt blå.
Himlen är oskyldigt blå.

När alla andra gick på fikapaus tog jag fram min stora nya Leonardopensel. Det var fullständigt stilla och tyst i salen.

Med stora svep ritade jag ett rött hjärta. Det växte fram ur sanden, sträckte sig mot himlen.
Sedan förvandlades gräset till något jag tyckte påminde om eld.

Så nu är det fritt fram för tolkningar.
Att konsten fungerar som terapi för mig, det vet jag.

Men varför jag målar som jag gör i dag, det vet jag inte.
Kanske jag har mist förståndet.

Den som tuttade på har gripits

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Jag gillar brasor, eld, lågor. Men bara då jag har dem under kontroll.
Jag gillar brasor, eld och lågor. Under kontrollerade former.

Ibland skriver jag om mitt jobb på den här privata bloggen. Ibland skriver jag här om sådant som tangerar mitt jobb eller om sådant som de facto händer där. Som då chefen låg under bordet 🙂

Jag kunde skriva mer om mitt jobb på den här bloggen också, för vi har ofta väldigt roligt där. Men så tänker jag att jag måste ta hänsyn till mina arbetskamrater. De skulle sluta säga allt möjligt fånigt och småroligt om de visste att allt kom ut här.

I dag skrev jag i huvudsak om Lappträsk fullmäktiges möte där jag var i går. Utöver det planerade vi hur vi lägger upp årets luciaval, som tidningen är med om att sköta.

Dagens stora nyhet var onekligen ändå den här.
I en liten stad ”känner alla alla” och det har varit olustigt för många att leva med tanken att vi aldrig vet var ”personen som gillar att tutta på” slår till nästa gång. Vi använder nämligen inte ordet pyroman, eftersom det är en diagnos.

Nyheten om gripandet väckte många tankar. Journalister är ibland skeptiska. Var det rätt man som erkände, eller var det nån som erkände på låtsas, för att få uppmärksamhet?

Vi hoppas polisen har gripit rätt man. Och att han får den hjälp han behöver.