ensamhet

En gåva jag njutit länge av

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

För tre år sedan fick jag ett gåvokort till bokhandeln av en vän. Köpte då boken med Tove Jansson-citat, ”Ordets gåva”.

Den har varit en källa till glädje alla dessa år och då jag läser bara några sidor då och då, har jag ännu halva boken oläst. En härligt tung tegelsten som känns bra i handen.

För mig gäller det att aktivt leta efter källor till glädje. Ikväll går jag med en väninna på en konsert. Det är samtidigt ett jobb för mig, så jag förenar nytta med nöje.

Då vädret är trist, bara +12 grader, mulet eller regn… ja, då får jag verkligen anstränga mig för att må någorlunda. Jag har lätt för att bli deppad då det är mörkt och ruggigt. Ibland tänker jag redan nu… hur ska jag klara nästa vinter?

Det har ju forskats i det här med ensamhet. En människa mår inte bra av att vara ensam länge. Jag har ju nu levt utan en kumpan över elva år, det har nog mer än tydligt framkommit här i bloggen 😀
Vänner har jag, och jag försöker värna om dem. Jag vet också att jag själv måste bege mig ut, ibland nästan tvinga mig att göra saker så att jag inte ska deppa ihop.

Sol och värme stärker mig mycket och ger livsglädje. Hoppas innerligen att sommarvärmen kommer snart 🙏☀💕

Planteringarna på torget

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

… har jag länge tänkt föreviga, men det har inte blivit av. Nu gick jag förbi i dag, men ledde cykeln samtidigt, så vinkeln blev inte bästa tänkbara. Fick med en del av rådhuset också, det som på många orter kallas stadshus. Nymålat är det, befriat från ställningar och skyddsplast.

Vi har haft riktigt fint väder flera dagar. Någon enstaka regnskur har gjort oss glada mellan varven. I dag hade vi +22 grader. Den här sommaren klagar jag inte på.

Angående min statistik här på bloggen har det kommit några toppar med tusentals besök från Schweiz. Statistiken blir såtillvida snedvriden, för jag kan ju inte annat tro än att det är en robot som på något sätt gör besök. Ska kanske ladda ner Statcounter för att få mer detaljerad info, fick tips kring det av bloggvännen Antonia.

Lite fundersam är jag åter i dag. Känslorna går i vågor. Jag har mycket att vara tacksam för och jag försöker ha fokus på det. Men ensamheten tär ibland. Jag har många vänner och ett givande jobb. Men som ni vet, jag saknar pusselbiten, själsfränden 💕

Skyltsöndag den 10 april 2022 och pusselbitar på plats

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer
En trottoarmålning i Lovisa centrum får duga som ”skylt” denna söndag. Har inte varit så mycket utomhus och bland folk då jag kände mig krasslig i torsdags och halva fredagen. Stressrelaterat troligen, återkommer längre ner i detta inlägg till insikter jag fått.

Det är min bloggvän i Sverige, BP, som håller i trådarna för Skyltsöndag. En av många trevliga utmaningar som finns i Blogglandia.

Det här pusslet blev klart i går. Jag har inte haft bråttom med det, men erkänner att det hörde till de knepigare, inte minst på grund av alla däck och rödvita band 🙂

Sådär bildligt sagt kan jag säga att flera pusselbitar har fallit på plats då det gäller min vardag med jobb och fritid.

Ett faktum är att jag bor ensam och på det sättet inte har någon att direkt dryfta olika frågeställningar med. Proportionerna på olika så kallade problem har en tendens att minska så fort en människa får dela sina bekymmer med en annan människa.

En väninna säger att hon upplevt samma sak. En person som bor ensam fyller ofta dagarna med ett jobb som känns meningsfullt, och mitt jobb är just sådant.

Vissa problem kan uppstå även då vi som hela tiden är vana att prestera och vill vara duktiga inte inser våra gränser. Vi kör på för att vi tycker att vi måste, men även för att det finns en inneboende drivkraft – vi vill göra bra ifrån oss.

En annan väninna sa att en människa nödvändigtvis inte blir stressad av arbetsbördan i sig. Det känner jag att kan stämma. Jag har gjort mycket för att reglera det här de senaste åren. Delegerat, prioriterat, skippat.

Stress kan ändå skapas för dem som har stor pliktskyldighetskänsla. De känner stort ansvar i sitt jobb.

Men nu har jag börjat tala om detta och jag får allt mer stöd från olika håll. Säger jag inget kan ju ingen förstå hur jag känner.

Är jag fel kvinna på fel plats? Då visar tiden det och jag hittar en ny plats i livet.
Är jag rätt kvinna på rätt plats? Då möts jag av förståelse och får stöd.

Jag har vänner, ett socialt liv!

~ Carita Liljendahl ~ 44 kommentarer

Tillåt mig ironisera lite. Jag måste få skämta bort de dumheter som ett par, tre personer envisas med att skriva om mig. Det vill säga, de påstår att jag inte har några vänner, inget socialt liv och att jag är ensam.
Jag undrar varifrån folk får sina idéer om människor de inte känner särskilt bra? Kommentarerna säger ju mer om människan/surkarten som skriver dem, än de säger om mig.

Tyckte att Kristallina hade en så bra kommentar kring det (och många andra kloka saker skrevs också i sammanhanget). Man är väl inte ensam bara för att man är singel? Ensamhet i tvåsamheten är ju mycket värre.

Jag tycker också att den som skriver att man inte har något socialt liv om man bloggar är en riktig stofil! En person som lever i en förgången tid.

Varje dag ger jag i snitt en timme åt min blogg. Ibland blir det kanske två timmar, men inte två timmar på raken. Det beror på hur många inlägg jag skriver och hur många kommentarer jag får.

Huvudsaken är ju att jag tycker bloggandet är kul!

Men till saken. Jag har ett socialt liv, jag har massor av vänner som bryr sig och jag bryr mig om dem. I dag hade jag en väldigt givande stund med en av dem. En del riktigt djupa diskussioner och förtroenden.

En fikastund med en fin vän är underbar vardagslyx.
En fikastund med en fin vän är underbar vardagslyx.

En vacker fasad

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Gamla apotekshuset vid Alexandersgatan i Lovisa.
Gamla apotekshuset vid Alexandersgatan i Lovisa.

Också den där bilden tog jag någon gång i december. Var på väg hem från en privat fest hos en väninna. Det var lugnt och tyst i vinternatten.
När jag rensade bland bilderna i mobiltelefonen hittade jag den här och började fundera över ordet fasad.

Varför är det så viktigt att upprätthålla en fasad? Eller är det viktigt? Att utåt visa att allt är bra fastän det inte är det? Vi vet inte vad som händer innanför andra människors fyra väggar, och allt behöver vi inte heller känna till. Men där kan förekomma våld, ensamhet, sjukdom. Lika väl som trygghet, glädje, lycka.

Ibland får jag skäll för att jag är så öppen på min blogg. Men mestadels får jag uppmuntran och tack. För att jag inte visar en fasad, något tillrättalagt, utåt.

Ändå vet ju vem som helst att jag inte kan berätta precis allt här, hur gärna jag än ville. Väldigt mycket skrivs i täckta ordalag.
Och det får mig att undra om jag trots allt upprätthåller en fasad. Eller om det mer handlar om att skydda andra människor – inte blotta deras liv, inte få fasader att rämna där.

Att skriva om positiva och glättiga saker är lätt. Att skriva om det tunga och ledsamma är svårare.
Det är en balansgång det här med att vara öppen.