femtio_år

Glad måndag, 14.03.2016

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Närstudie av en bild som hade klistrats på fönstret där jag firade kvällsfesten då jag fyllde 50 för snart fyra år sedan.
Närstudie av en bild som hade klistrats på fönstret där jag firade kvällsfesten då jag fyllde 50 för snart fyra år sedan.

Gillar färgerna och stänket i den här bilden. Fastän jag annars inte är någon större supporter av rosa 🙂

Det här är en av många bilder som jag har hittat i arkivet. Där fanns flera trevliga sådana från min 50-års dag. Den blev ett fint minne.

När jag ser fotografier där ex-maken ser kärleksfullt på mig, bilder av femtio rosor, frukost på sängen, ett fint kort och löften om en härlig sommar med Frankrikeresa… då blir jag inte längre ledsen.
Jag känner bara tacksamhet för att vi fick en så lång tid tillsammans.

Klart att jag någon gång också kan tänka ”föga anade jag då att han knappt två år senare skulle lämna mig”. Att påstå motsatsen, eller att skilsmässan inte berör mig, skulle vara en stor lögn.

Men det är ju så mycket som vi inte vet om följande dag och om vår framtid.
Den kan föra fina överraskningar med sig också. Och det är dem jag väntar på den här våren och sommaren.

Femtio år i två bilder

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Nu har jag fyllt år och firats med besked, men än är det roliga inte slut. Nu tittar jag på alla foton från festen, sorterar kort och kollar presenter. Så bra att jag har semester, hur hade jag annars hunnit njuta av allt det här. Så småningom ska det bli tackkort också, men det dröjer ett tag att kolla 700 bilder 🙂 Stort tack till huvudfotograferna på festen, Benny och Christian!
När jag fått allt gjort som hör festen till står ”Adrian III” i turen.

Viidenkympin villitys?

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Vad månne Viidenkympin villitys skulle kunna heta på svenska? Jag har inte drabbats av de grå tinningarnas charm, för det är väl bara karlar förunnat att drabbas av det? Och jag vill absolut inte påstå att det är frågan om någon ålderskris – någon noja jag drabbats av för att jag snart ska fylla femtio.
Det var på en begravning i början av december som en ung släkting spelade så vackert på piano. Han hade lärt sig stycket via internet, och jag har själv kollat på Youtube, det finns hyfsade kurser / tips / vägledning där.
Jag har alltid tyckt det låter fint då människor spelar piano. Jag skulle också så gärna vilja… kunna…
Nå men då så! Om jag vill lära mig spela piano finns det väl bara ett sätt att ta till? Privatlektioner. Sagt och gjort – jag kontaktade stadens nya musikskola och i dag ringde läraren upp mig. Passar det med en första lektion fredag 27.2 klockan 17.15?
Javisst! Och lite mer än det – jeeee jeee jeeee!!!