Finland

Morfar dog för Finland

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Jag har skrivit om det är förr men det finns ingen orsak att göra det bara en gång. Min morfar var en av många finlandssvenskar som kämpade för Finlands självständighet i kriget mot Ryssland.

Min morfar var en av dem som aldrig återvände hem. Hans kropp har inte hittats men vi tror att han dog ute på isen som offer för fiendens kulor eller i ett luftanfall. De som klarade sig med livet i behåll försökte få de döda med sig tillbaka till Finlands bastioner, men alltid lyckades det inte.

I en tid då Sannfinländare och många andra talar om tvångssvenska och i extrema fall om att finlandssvenskarna borde drivas ut ur vårt land vill jag påminna om att alla finländare, oavsett vilket språk de talade,  för knappt sjuttio år sedan slogs för en och samma sak – för vårt lands frihet.

Då stod vi alla enade. Behövs det ett nytt yttre hot för att vi åter ska göra det? Varför bråkar somliga som små barn i sandlådan? Eller egentligen är det fel att ta de små barnen som exempel här, för de beter sig ofta klokare än många vuxna.

Tack morfar för vår självständighet

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I dag firar vi vår 94:e självständighetsdag i Finland. En självständighet jag inte längre, nu som vuxen, på något sätt tar för given. Mitt lands historia har först under de senaste tio åren börjat intressera mig, och jag har läst böcker skrivna av män som kämpade i de finlandssvenska kompanierna.

Jag fick aldrig träffa min morfar. Han stupade i kriget och är en av de många, många som aldrig kom hem, vars kroppar inte hittades. Känslan av ovisshet måste ha varit en av de värsta för de nära och kära på den tiden. Det fanns ju inga mobiltelefoner då… och breven slutade komma… någon kamrat hade sett något, hört något… och hur skulle man någonsin kunna vara säker på att ingen av dem som inte återvände hade dött, att de inte var fångar i Sovjet.

Jag brukar lägga ner ett ljus på självständighetsdagen och kring jul på morfars hjältegrav. Ibland är jag där kring dagarna då kriget började eller slutade, någon gång går jag bara förbi fastän det inte är någon märkesdag.

Ibland säger jag bara ”hej då morfar” då jag lämnar minnesstenen. Men en dag som den här säger jag också ”tack morfar för att du gav ditt liv för vår självständighet”. Jag hoppas han hör och ser mig.

Dagens BILD som gjorde mig glad

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Dagen började med frukost och barnprogrammet BUU-radion. Jag brukar inte vara så tidigt i farten som 7.45, men i dag ska Liljendahl dra till Liljendal där Liljendaldagarna firas.
På frukostbordet fanns i dag också tre tidningar. De lästes i ordningen Östra Nyland, Borgåbladet, Hufvudstadsbladet.
När jag kom fram till sidan med barnteckningar i Husis hittade jag den här bilden. Visst är den rolig! Att Finland förlorade mot Sverige gör strunt detsamma.
Kolla Zlatans hår! Och Finlands hjälplösa målvakt 😀 Och den finske backen, han bara står där helt stel och stirrar upp i skyn.

Minnen från 1995

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Oj-oj vilka minnen väcks till liv av de här fotografierna! Det var maj månad 1995 och jag hade åkt till Stockholm för att se hockey-VM. Jag skulle tillbaka på jobb på måndag, så finalen såg jag inte på plats. Men herregud så kul jag hade.

Och jag minns att många svenskar – då den värsta besvikelsen hade lagt sig – var glada för att Finland vann sitt första hockeyguld genom tiderna då.

Jag minns…
… hur jag satt i Skarpnäck hos Outi och målade finska flaggan på ett vitt lakanstyg. Jag hade bara en medeltjock blå filtpenna till mitt förfogande.
… hur jag i tunnelbanan några dagar före final sålde min finska flagga (inte lakanet) åt finländare som inte hittade finska flaggor någonstans till salu, men som skulle se finalen på plats.
… hur jag sparade bilagorna med bilder och texter från kvällstidningarna, det fanns ingen Facebook då och internet var nytt.
… hur jag följde guldfesten från Salutorget på TV.
… hur tårögd jag blev då Lejonens flyg hem från Stockholm fick följe av Hornetplan.
… hur jag sjöng ihanaa Leijonat ihanaa, ihanaa Leijonat ihanaa…
… hur jag på en karaokebar i Uusikaupunki sjöng Den glider in, den glider in, den glider in i mål igen… fastän en kratta sjunger vackrare än jag.

Det var en stor händelse. Finlands första hockey-VM guld.
Visst finns det fattigdom, krig, svält och våld i världen. Visst finns det viktigare saker än en hockeyfinal.
Men nog måste man få vara glad och förväntansfull också.
I kväll SKA vi ta guldet!

På söndag firar vi guldet!

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Och silvermedaljen också för den delen. Den här helgen är ju verkligen speciell! Först har vi Eurovisionsfinalen där både Sverige och Finland är med. Den är redan i dag och där har jag inga förväntningar. Tycker bara det är kul att Finland är med, och så är det inte mer med det. Vinner vi, kommer vi tvåa eller trea? Spelar ingen roll. För oss är det fint nog att vara med
i final. Vi är ju minsann inte bortskämda med framgångar.

I morgon har vi final i hockey-VM och då kommer det att skålas
i skumppa som vi finlandssvenskar säger. Alltså i mousserat vin.
För vi har redan vunnit både silver och guld. Här talar vi inte om att förlora ett silver. Tre svenskar och två finlandssvenskar bänkar sig i morgon vid teven och vilket land som än vinner hockey-VM finns det alltid någon i vårt gäng som är extra glad.
Eftersom Sverige hittills vunnit så mycket (= många schlager-EM och många hockeyguld) och vi finländare bara fått ett av varje, tycker jag Sverige kunde unna oss hockeyguldet 😀

Kunnasreferat 1 / Muslimen

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Ni får ursäkta min dåliga bild, men den är tagen från TV-rutan i går då Finland mötte Tyskland i en av de tuffaste drabbningarna
på länge.

Men det var inte Finlands framgångar jag skulle skriva om nu. I år har jag fokuserat lite extra på FST:s kommentator Kaj Kunnas. Antingen gillar man honom eller så gör man det inte. Det är som med den finska kommentatorn Antero Mertaranta. Bägge har en veritabel mundiarré. Orden bara rinner ur dem. Det finns liksom inga spärrar och därför blir det ibland som det blir.
Som i den första grundseriematchen mot Danmark.

Skadade sig målvakten eller blev han bara muslim?
Kanske början på citatet inte är 100 procent exakt, men slutet är i alla fall det. Danmarks målvakt hade nämligen gått ner på knä (så som målvakter ofta går), men legat kvar och vridit sig en stund
i något som Kunnas tolkade som smärtor… eller som att målisen plötsligt konverterat till muslim.
Nu får vi bara hoppas att FST inte blir nästa mål för arga muslimer. De har ju redan tidigare gett sig på Danmark.

Heja Fin…hmm… land!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Jaha, så är det då dags för tredje matchen för Finlands del
i grundserien i hockey-VM. Vi möter Tjeckien i kväll klockan 21.15.
Dags att plocka fram finska flaggan! Det borde jag ha gjort redan till matchen mot Danmark och Lettland, men det blev inte av.

Men VAR finns min fina blåvita flagga? Jag irrar runt i bostaden och skäms nog lite för att jag inte har en aning om var jag har lagt den. När använde jag den senast? Att jag inte ens minns det. Nu ligger flaggan någonstans ensam, börtglömd i ett dammigt hörn och gråter. Vad ska min modige morfar som kämpade för Finlands frihet tänka där i sin himmel?

Paniiiiik! Maken hjälper till att leta. Han hittar en rysk flagga i miniatyr.
– Det här är det närmaste i färger som…
Nej, vad säger han? En sådan hednisk tanke! Rysslands flagga av alla! Förlåt morfar och alla veteraner…
Jag tror morfar tar det riktigt lugnt, det är bara jag som panikerar.
Det närmaste JAG kommer i mitt letande är de blåvita färgerna i Greklands flagga.
Och Grekland tillhör EU. Vi hjälper dessutom Grekland ekonomiskt. Så det minsta Grekland kan göra för Finland just nu är att låna sina färger från flaggan. Heja FIN-GREK-EU-LAND!