Otroliga saker kan hända!

Jag brukar inte ladda upp artiklar i sin helhet på min blogg, eftersom det är meningen att de som vill läsa Nya Östis ska prenumerera på tidningen eller köpa lösnummer. Men kanske jag blir förlåten den här gången, för den här storyn är så pass fantastisk att jag istället för att forma om texten på något sätt vill visa den här.

Eftersom jag ”intervjuade mig själv” för att kunna berätta denna story sa jag att jag inte vill ha något arvode för det här. Därför tror jag också att det är ok att jag delar berättelsen här.

Den som vill läsa hela tidningen, vilket jag rekommenderar varmt, kan köpa lösnummer från fyra dagligvaruaffärer i Lovisa eller digitalt nummer via denna länk. Där kan också digitala prenumerationer tecknas.

Speciellt mycket kommer det att finnas att läsa i sommarens dubbelnummer torsdagen den 18 juni. Troligtvis finns där då ett reportage om bloggaren Ordodlaren. Den handlar inte om hennes blogg, men om sommarnätterna som hon sover utomhus i en säng i skogen 🙂

Om det inte går att förstora bilden och läsa texten den vägen brukar det lyckas genom att högerklicka på den och välja ”Öppna bild i ny flik”.

Miljöboven

En sak jag glömt berätta från seglatsen.
Ända sedan jag varit liten har jag tänkt att jag ska skicka flaskpost.
Varför det inte har blivit av kan jag inte säga, för det är ju inget svårt att förverkliga.

Riktigt så här kavlugnt var det inte då jag slängde flaskan i sjön.
Riktigt så här kavlugnt var det inte då jag slängde flaskan i sjön.

Nu blev det gjort i alla fall. Någonstans söder om Vessölandet och Emsalö slängdes flaskan med ett brev i havet. Det blåste bort från fastlandet, men prognoserna för följande dag var att vindarna skulle vända.

När flaskan väl var i sjön kunde jag inte ångra mig. Det var då jag såg mig själv som en miljöbov. För det var inte någon glasflaska med riktigt kork-kork jag postat… Å andra sidan, om den slås sönder mot en strand är glassplitter inget kul.

Hur som helst hann jag redan se framför mig hur kustbevakningen plockar upp flaskan. Där finns mina kontaktuppgifter och jag välkomnas av dem då jag åter angör bryggan i Lovisa. Men det spelas inga trumpeter och sjungs inga hyllningssånger. Nej, här väntar man på mig med handbojorna i högsta hugg 🙂