Plötsligt ligger de bara där på bordet, kronblad som pionen tappat. Och pistiller. Som ett konstverk. Med kvällssolens sista strålar över sig.
Jag kan inte städa bort dem i kväll. Men i morgon ska jag göra det.
Det blir poetiskt. Det här med alltings förgänglighet.
Många blad hänger ännu kvar. Envisa. De ger sig inte. De har fångat upp pistillerna som i skålar.
Vissnande blommor – min bloggarvän BP får säga vad hon vill 🙂 – är fantastiska konstverk!



