Om längtan tillbaka till en vanlig vardag

Jag minns knappt hur det känns att vara utomhus. Har inte varit det på fem dygn. Har inte orkat, och har inte velat utsätta mig för att bli ännu mer sjuk än jag är.

Ett isolerat liv är ett märkligt liv. Har varit helt ensam många dagar, men fått värdefull hjälp av min syster och av vännen Pia. De har sett till att jag fått hem lite mat och annat jag behövt.

Jag försöker lära mig något av det här. Att inte ta normal hälsa för given. Allt det där som man orkar i normala fall. Gå till affären, duscha, städa, träffa vänner, sköta sitt jobb. Den triviala vardagen känner jag längtan efter.

Nu har jag ju privilegiet att kunna jobba hemifrån och som privatföretagare försöker jag orka så gott det går. Jag kan sköta mejlen, redigera texter, ha kontakt med frilansare, ta emot anmälningar till läsarresan – som för övrigt nästan är fullsatt redan efter fem dygn!

San Remo är ett av utflyktsmålen under läsarresan i höst.

En privatföretagare har ingen betald semester och ingen möjlighet att bara ringa en chef och säga ”jag är sjuk”, lämna in ett läkarintyg och vila upp sig (med lön) tills allt känns bra.

Men – jag ångrar fortfarande inte mitt val att bli min egen chef. Att via mitt företag få jobba med lokaljournalistik på ett unikt och nytt sätt var något jag bara drömde om 2015.
Sedan blev drömmen sann, och det är DET jag är tacksam för varje dag.

Ett frågeformulär av en studerande på Södertörn i Stockholm.

Jag SKA tillbaka på banan igen. Känner att jag har mycket att ge sedan då orken återkommer.
I dag fick jag ett frågeformulär av en studerande  vid avdelningen för journalistik vid Södertörns högskola. Tänk att personen hittade Nya Östis och vill att vi ska svara på frågor! Toppen! Det ska jag göra i morgon eller på fredag.