framsteg

Jag har gjort framsteg

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer

Kanske inte bästa illustrationen till mina tankar i dag 🙂
Men ok, framsteg är kanske också att jag försöker äta något smått och nyttigt varje dag. Och själv tycker jag att kyckling är det.

Kycklingfiléer och mangodip är mums!
Kycklingfiléer och mangodip är mums!

Angående rubriken ännu … skrev först ”Tror jag gjort framsteg” … men tänkte sedan, vad då TROR… jag HAR ju gjort stora framsteg, och jag utvecklas hela tiden. Livslångt lärande.

Dagens funderingar går så här:
Om jag känner mig låg, ledsen, trött (dels på grund av förkylning, men inte bara det).
Då tillåter jag mig känna så.
Jag kan inte förvänta mig att alla i min omgivning ska kunna läsa av hur jag mår. De kan göra/säga saker som bidrar till att jag inte börjar må bättre, men de gör det sällan medvetet. Alla i min omgivning kan inte veta hur jag mår om jag inte säger det rakt ut, och åt alla göra jag det inte – helt enkelt för att det är irrelevant. Det skulle säkert också kännas konstigt för många att få ”mitt välmående eller illamående” slängt upp i ansiktet bara så där.

Lågvattenmärkena i livet måste bara väntas ut. Det kommer bättre dagar. Och ibland finns också de där personerna där som lyfter mig, utan att de själva vet om det 🙂

Personligen vill jag också alltid vara en sådan som peppar andra, lyfter och förstår.
Här kommer ändå ett ”men” och ett ”aber”.
Jag gör det gärna, men inte längre mer på bekostnad av mig själv.

Fokusera på det positiva

~ Carita Liljendahl ~ 45 kommentarer

Har kommit på flera sätt att samtidigt som jag bearbetar saker som ännu gör ont efter skilsmässan, också kunna fokusera på de framsteg jag faktiskt gjort.

I morse hörde jag på radion två vackra sånger. ”First of may” med Weeping Willows och ”Always on my mind” i en svensk version.
För ett år sedan hade jag varit tvungen att stänga av radion för att jag inte klarade av att lyssna utan att det kändes som om någon slet hjärtat ur mitt bröst.
I dag kan jag lyssna på låtarna. Jag känner lite vemod, kan bli lite ledsen. Men jag bryter inte ihop.

Packning pågår.
Packning pågår.

I dag fokuserar jag dels på att packa, dels på mors dag. Tidigt i morgon bitti tar bussen läsarresans resenärer till flygfältet i Vanda och därifrån bär det av mot Nederländerna.

Och varje gång jag tänker på de krafter som motarbetar mig, som säger att jag inte har ett gott hjärta, att jag är rasist (härstammar från ett enda inlägg här på bloggen om chokladkyssar), att jag inte har riktiga vänner, att jag är jobbig som skriver och talar så mycket mina känslor och så vidare.
Varje gång säger jag till mig själv. De människor som rackar ner på mig har problem själva, de mår väldigt dåligt. Dessutom känner de här människorna inte mig. En del är nyinflyttade, andra är bara obestämda troll på nätet.

Mina riktiga vänner och en hel drös av bekanta känner mig på riktigt sedan femtio år tillbaka. Jag har bott hela livet i Lovisa, på några få år av undantag då jag bodde i Helsingfors och i Stockholm.
De som känner mig på riktigt vet vilka värderingar jag har i livet.
Mer än det behöver jag inte tänka på för att åter ha en positiv kurs i livet.

Så visst har jag gjort framsteg sedan första maj 2014?
Kramar till er alla fina vänner ❤

 

Oskrivna blad

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Midsommarafton och två oskrivna blad i min dagbok.
Midsommarafton och två oskrivna blad i min dagbok.

Jämfört med hur jag sov de första veckorna efter chocken har jag nu börjat sova rätt bra. Jag tar en tablett melatonin en halvtimme innan jag vill känna mig dåsig. Inga beroendeframkallande sömntabletter för mig, tack.
Såg England förlora mot Uruguay i fotbollens VM-gruppspel i går och lade mig klockan 12. Vaknar nästan alltid sju. Försöker hålla dygnsrytmen.

Ser den här midsommaraftonens morgon och därpå följande timmar som två oskrivna blad i mitt liv. I pappersdagboken skriver jag ner precis allt som händer och där skräder jag inte orden…
De som känner mig vet att jag skrivit dagbok för hand sedan 1976. För mig har skrivandet alltid haft en läkande effekt. Jag vill kunna se tillbaka på allt, hur illa jag mått men också vilka framsteg jag gjort. Utan en dagbok skulle livet, speciellt den här sommaren, kännas som ett enda virrvarr.

Nu ska jag äta frukost och sedan midsommarstäda! Jag lever ibland som en liten rövare då jag är ensam 😀