Det har funnits stunder i livet då jag velat ge upp. Men på något sätt har jag alltid kommit igen, till och med överlevt en misshandel där jag verkligen trodde att min sista stund var kommen. Den hände för mer än trettio år sedan.

Att jag inte skrivit mer om den här beror dels på att jag bearbetat allt det den dåtida pojkvännen utsatte mig för, dels på att jag – hur konstigt det än låter – väljer att skydda andra som på olika sätt berörs av det här fallet.

Jag slogs av de här tankarna i samband med att jag nyligen åter insåg att det pratas en del skit om mig. Tyvärr är det ju inget nytt att folk baktalar och smutskastar andra, jag är ju verkligen inte den enda som blir utsatt.

Men jag började tänka på vilka ryggsäckar vi alla bär i våra liv. Då vi talar illa om andra har vi sällan en aning om vad den personen bär i livets ryggsäck. Att  känna avundsjuka eller behov av att misskreditera andra är därför något av det mest onödiga vi kan spilla energi på.

Det är inte många som vet att jag blivit misshandlad, utslängd ur en bil i farten, slagen och sparkad, knuffad ner för en stenig brant, nästan strypt ihjäl.

Jag har, utöver det som hände då, också senare haft många skäl till att känna mig oduglig. Men jag har alltid på något sätt kommit igen efter motgångar och nederlag.

Jag har försökt att inte bygga en mur runtom mig, inte gömma mig bakom en tuff fasad eller inne i ett hårt skal. Ibland har jag ändå blivit tvungen att fly dit. Då livet åter sparkat mig.

Men jag tänker aldrig ge upp. Och jag ska skriva mer om allt, i någon form, nånstans, nån gång. Fortsätta vara öppen kring det.

… efter den här sanna men sorgliga historien blir det åter glättigare inlägg i form av reseminnen från Spanien 😀