Surt sa räven, men vi förlorade den avgörande kampen med Tor i går med siffrorna 6–4. Därmed är det Jyväskylälaget Happee Steamers som spelar i division ett nästa säsong och vi fortsätter i Finlandsserien.
Vare sig vi vinner eller förlorar är resorna alltid roliga och andan mellan fansen god. Stämningen i bussen är aldrig nere på noll i moll då vi åker hem från förluster. Inte ens fastän vi har 3,5 timme i buss framför oss och vi kommer hem först till midnatt. Livet går vidare, det kommer nya matcher. Det är ups and downs.
ABC-stationerna på olika håll i landet blir bekanta med åren då vi reser land och rike runt för att heja på laget. Här är vi i Heinola och där finns numera en parkeringsruta (parkkiruutu) där kunden kan vänta på sin mat i bilen. Portionen som du har beställt via en applikation på mobilen hämtas ut till dig. Det går också att betala via applikationen.
Gårdagens lunch var pizzabord och ett sådant hade jag inte heller sett tidigare. Pizzorna står på ett uppvärmt serveringsbord under ”tak”. Här finns också många små ”skyltar” att beundra.
Från vänster strimlad kycklingfile med ananas och auraost, sedan tonfisk med räkor och rödlök, pulled pork med tomat och paprikasylt, köttfärs och längst till höger skinka med ananas.
I går fick jag syn på de här vårblommorna. Äntligen!
I dag ska jag på innebandyresa. Förra gången jag var på väg för att heja på Tor i Jyväskylä fick jag feber och tvingades ställa in resan. I dag gör jag ett nytt försök.
Vi startar klockan 13. Matchen börjar klockan 18. Hemma är vi tidigast kring midnatt. Heja Tor 💙💛
Restaurangen som ligger ett stenkast från mitt hem. Här sitter jag ofta med vänner och efter en dryg månad kanske det är möjligt att sitta ute på terrassen också.
Fler bloggare som är med i denna utmaning hittas via BP:s blogg.
Prisutdelning efter nagelbitaren till match igår. Här finns ett kort referat om hur det gick. Efter matchen var jag hes, hade ont i alla muskler av spänningen men gick förstås med ett saligt leende, i eufori svävande en halv meter ovanför marken, till träffen med två väninnor efter matchen.
Att laget ligger under så gott som hela matchen, och sedan gör tre avgörande mål på tjugo sekunder, som gör att man kommer ikapp och går förbi – det är oförglömligt. Likaså att gästerna åter kvitterar, det blir en mållös förlängning på 20 minuter då alla är trötta, både på planen och på läktaren. Och sedan en nervpirrande straffslagstävling som slutar med ett jubel som nästan får taket i Lovisahallen att lätta.
Har kommit igång med att pussla ihop ramen, kantbitarna, till senaste pusslet. Distraktion, terapi, vardagsgöra – kalla det vad som helst men det håller tankarna, stundvis, borta från kriget.
Visst följde jag ändå det som tv rapporterade om vår president Niinistös besök hos Biden i USA. Likaså det som våra kvinnliga statsministrar, Sanna Marin och Magdalena Andersson, sade.
Jag litar på dem som leder våra länder. Jag litar på Sverige och på övriga Norden och på västländerna överlag och det goda ska segra 🙏 Men det kommer tyvärr att kosta. Såsom det kostade Finland 1939–1940.Vardagslivet fortsätter också med Tors innebandymatcher. Seger 12–2 i dag. Vi toppar tabellen i Finlandsserien och har goda chanser att avancera till division ett. Men det blir kvalspel ännu längre fram i vår.
Efter matchen, laget samlat inför prisutdelningen. Vår målvakt Olli Härkänen, längst till höger, höll nollan då vi vann med siffrorna 0–4.
Kosken Dynamo som stod för motståndet hade blåvit dräkt. Det har tidigare ofta också varit så, att motståndaren haft blåvita kläder. Och då blir det lite Sverige-Finland stämning 😀 Men nu kändes det också som att vi spelade i Ukrainas färger.
Det var jätteroligt att träffas med supportervännerna igen. Hoppas det blir åtminstone en resa till som jag kan åka med på. Mitt i veckan har jag inga möjligheter att åka iväg, men en av vårens bortamatcher är på en lördag så hoppas vi får ihop gäng till en bussresa då.
Det var högtidligt i vår idrottshall i går då Canadas VM-trupp besökte Lovisa. Innebandy-VM börjar fredagen den 3 december och Canadas lag spelade en av sina träningsmatcher i vår idrottshall mot Lovisa Tor.
Bilden är från öppningen av matchen då vår lokala förmåga Sarita Pihtsalmi sjöng solo bägge ländernas nationalsånger, utan musik – det var vackert. Kanadensarna höll om varandra och sjöng med, jag tror dom blev överraskade och glada av initiativet med sångerna.
Tor ledde efter första perioden 4–0. Sedan knappade Canada in, kanske för att Tor lät hela truppen spela och inte hela tiden satsade på att ha sina starkaste femmor på planen. Eller också lade gästerna bara i en ny växel 🙂 I fulltid var ställningen 6–6 och i förlängningen var det Canada som gjorde mål.
Bästa spelaren i Canadas lag, Matthew Smith, och bästa spelaren i Tors lag, Arttu Vuorela, fick halsdukar och mössor med Tors emblem som pris. De delades ut av innebandysektionens ordförande Mikael Forstén.
Är inte helt ringrostig då det gäller att ta foton på innebandymatcher. Beror på vilken plats jag får på läktaren. Sitter man nere vid sargen är det ju alltid lättare att få hyfsade bilder. Här är det Lovisa Tors Ronny Blomqvist i blå blus som har bollen.
Det blev en riktig nagelbitare, eller ska vi säga rysare, då Tor tog sig an Sudet i Kouvola i torsdags. Tor ledde med siffrorna 1–6, men sedan lade Sudet i en ny växel och knappade på kort tid in försprånget. Hemmalaget kom till och med i kapp till 6–6! Sedan fick Tor lyckligtvis ordning i sina led och kunde göra tre mål och vinna matchen 6–9.
Det där med att heja, skrika och applådera har ju också varit lagt på undantag under pandemin. Lite ont i armarna blev det stundvis 🤣 och klockan på handleden registrerade en fantastisk aktivitet av allt applåderande. Blev knappast av med många kalorier, men skojigt är det att åter då och då komma iväg på matcher. Ganska många använder ännu ansiktsskydd då sådana rekommenderas, och det tycker jag är bra.
Titthål – kändes det som då vi idag på innebandymatchen var hänvisade till läktaren. Där finns ett räcke, så ibland får man sträcka på nacken för att se något, ibland huka sig. Men det är bara att acceptera läget och lyda reglerna.
Nere på golvnivå får man vara endast då man tillhör laget, funktionärerna eller massmedia. Och idag var inte jag på jobb, jag hade en annan reporter som tog bilder och som sköter textreferatet.
Bättre bilder än så här gick det inte att få utan teleobjektiv från läktaren.
Efter två tuffa perioder då Tor i stort sett pressade hela tiden låg vi under 1–3. Men i sista perioden var vi åter starka och den vann vi med siffrorna 5–1, och hela matchen totalt 6–4.
Tjugofyra hål. Det är den 24 oktober i dag. Chokladkalendern är rensad, bitarna uppätna. God jul!
Många bitar återstår ännu att lägga.
Då ett par bloggvänner har skrivit att ”nu återstår inte mycket, snart är pusslet klart” tänkte jag att jag måste visa ett fenomen. Man tror att bara ett par hundra bitar ska få plats här. Men, men… skenet bedrar.
På bilden här nere ser ni hur många bitar ännu ska läggas. Samma tanke uppstår alla gånger. Var ska de få plats!
Lägg märke till fem små askar på hög i bakgrunden. Tre stora på bordet (en svart i mitten som kan vara svår att urskilja) och ytterligare tre hjärtformade kring dem. Det här är alla bitar som ännu ska hitta sina rätta platser 😀
Det här får bli ett lite annorlunda skyltsöndagsbidrag. Jag vill också ta ställning till det som många kallar corona-hysteri. Antalet smittade ökar också här som vi bor och det är klart att man ska vara mycket försiktig. Men jag anser att livet inte helt kan stanna upp. Jag vill inte lägga mig ner och dra ett täcke över huvudet. Jag kan inte heller ligga på det sättet overksam tills sommaren kommer.
Så här såg det ut på vårdcentralen i Lovisa den 13 mars 2020. Då visste vi inte ännu vad vi hade framför oss.
I går var jag på innebandymatch i Kuopio med fjorton andra supportrar. Vi hade en stor buss, alla hade således egna säten. Många hade ansiktsskydd på i bussen, men absolut senast då vi gick ut och åt och då vi var i den här jättestora hallen där publiken på Tors match uppgick till cirka 50 personer.
Kuopiohallen är enorm. Vår match spelades på planen längst borta på bilden.
Jag tog nyss bort en bild från Facebook, från min egen sida, där jag poserade med tre vänner, av vilka jag och en annan bar ansiktsskydd. De två andra hade nyss ätit och använde inte just då skydd. Vi stod intill varandra ungefär femton sekunder då bilden togs.
Vi var glada för att vi hade vunnit en tuff match, men det kom kommentarer på bilden. Man frågade ”hur är det med distansen” och även på tidningens FB-sida fick jag frågan hur jag kan åka på match och stå bredvid två personer som saknar ansiktsskydd.
Jag tog bort bilden mest för de tre andra personernas skull, fastän vi i går var överens om att bilden får publiceras på FB.
Lagets buss i förgrunden, supportrarnas i bakgrunden.
Jag har respekt för människors olika tankesätt och även förståelse för att många är rädda nu. Men vi kan inte isolera oss helt eller gräva oss ner i nåt slags skyddsgravar. Man kan bli smittad var som helst. Då man går till affären eller apoteket, till en kurs, till ett bibliotek, om man äter på restaurang, sitter på café osv.
Det viktigaste är att använda ansiktsskydd alltid då man kan. Även handskar om det känns tryggt. Att försöka hålla avstånd och att tvätta händerna, ibland räcker tvål och vatten men även handsprit finns nu så gott som överallt att tillgå. Dessutom ska man självklart hålla sig hemma om man har förkylningssymtom. Mer än det här kan vi inte göra.
Och jo, jag vet… det kan bli ett abrupt slut på matcher och träningar också. Den dagen när de besluten kommer måste vi acceptera de.
Ja, det blev ett par hyfsade bilder trots att jag känner mig ringrostig efter en lång paus. Har inte fotograferat innebandy på över ett halvår!
Lovisa Tor har inlett spelet i Finlandsserien bra, seger borta för en vecka sedan och seger hemma även i dag med siffrorna 9–3 över Sudet från Kouvola.
Tors Jere Jokinen till vänster och Sudets Petri Pöntinen till höger. Petri spelade ännu ifjol hos oss.
Det var strongt av Tor att stå tillbaka och inte släppa in ett enda mål fastän laget råkade på tre utvisningar efter varandra och stundvis spelade med bara tre utespelare mot gästernas fem.
Det är helt klart klasskillnad mellan lagen i division ett, där Tor höll till förra säsongen, och Finlandsseriens lag. Tor har inte heller direkt tappat spelare, vilket fansen kanske fasade för då vi degraderades i våras. Tvärtom. Vi har många rutinerade spelare, även med kompetens från ligan (Elitserien i Sverige). Dessutom massor av hungriga och duktiga juniorer som fostrats i Tor.
Så jag ser med glädje fram mot kommande säsong. Det enda spöket nu heter Corona… och det är tyvärr inget litet spöke.
Jonathan Flinck, ifjol ligaspelare i Ådalens IF, nu tillbaka i moderföreningen Tor.
Men Tor har skött sina plikter bra. Handsprit finns. Ansiktsskydd rekommenderas. Nere vid planens nivå får man inte vara alls om man inte bär mask. Distans mellan människor är också stark rekommendation. Hoppas att allt fler börja inse allvaret med reglerna.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 