… eller det är den ju inte på bilden.
Men på riktigt är den packad och snart styrs kosan mot Tavastehus där Lovisa Tor möter Steelers i innebandyns division ett.
Glasögon, trådlöst tangentbord till surfplattan, objektiv till kameran, lite snacks och dryck, laddningsarmaturer, telefoner, pennor…
Kanske kommer med ett inlägg ännu i kväll men vi är nog hemma tidigast 21.30.
Heja Tor ❤
Lovisa Tors innebandylag i division kan verkligen det där med att ge spänning åt fansen.
6-2 blev 6-6 i fulltid men lyckligtvis sedan 7-6 i förlängningen.
Och domarna var precis sådana som de ska vara i matcher – osynliga.
De utvisningar som gavs i tredje perioden då allt hettade till var motiverade – detsamma kan man inte säga om utvisningarna i går.
Men nu har förlusten varit och farit – i dag suger vi på segerkaramellen.
Nej, jag har inte blivit knäpp. Jag menar, nyss avslutades innebandysäsongen. Lovisa Tor ramlade ner till division ett. Det kändes inte särskilt roligt efter att ha varit några säsonger i ligan.
Efter ytterst få segrar och många, många förluster – av vilka en del kom med bara ett måls marginal eller i förlängningen – kändes det skönt då säsongen var över.
Men vad händer? Två månader senare sitter man där på presskonferens igen och känner samma iver som alltid.
Det här blir nog bra, hörni. Våren 2015 hoppas jag vi avancerar tillbaka till ligan.
Vi har en ny tränare, vi har bra spelare som fortsätter i laget, vi har nya spelare, vi har spelare som gör comeback efter mellanår. Vi har ju allt!
Webbartikeln jag skrev i kväll hittar du här. Den är längre än tidningsversionen som kommer ut i morgon.
I idrotten går det upp och ner. Har man inga motgångar kan man inte glädjas åt framgångarna. Men nu hoppas jag av hela mitt hjärta att Lovisa Tor så fort som möjligt tar sig tillbaka till elitserien, innebandyligan. Det vill säga att säsongen 2014-2015 bara blir en fransk visit i division ett.
Jag har kommit på det! EU måste hjälpa Tor att hållas kvar i ligan!
Även små städer måste få vara med i landets högsta serie. Alla andra lag kommer från stora städer där dessutom finska språket är i majoritet.
Jag ska skriva till EU och be om att få kvotpoäng åt Tor. Vi som på sätt och vis tillhör minoriteten måste få börja serien med tio poäng. Alltså har vi egentligen nu 17 poäng och ligger inte alls sist.
Riktigt värst var nog läget för Tor ändå i en annan tidning jag läste i dag. Där fanns laget inte med överhuvudtaget. Men inte fanns Nokia och OLS heller. Dom var bara… helt borta!
Kölden fortsätter knäppa i knutarna. Och visst, det är januari månad i Finland, så det ska säkert vara så här. Vi har haft kring de här temperaturerna i över en vecka nu, så ärligt sagt tycker jag det kunde räcka. Men ännu dröjer det ett tag innan våren är här på allvar.
Jag som får sova inomhus undrar ibland hur fåglar, ekorrar, älgar, rävar, björnar och hela övriga faderullan av djur klarar sig utomhus i kölden.
För att inte tala om de bostadslösa…
Gör kvällstur på jobbet, i dag betyder det att jag jobbar 11-19.
Ska skriva om Lovisa Tors förluster i innebandyligan. I går gjorde laget en mycket bra match, därför kändes det surt att förlora i förlängningen 6-7 och inte få en enda poäng med sig 😦
Vad annat dagen för med sig får vi se. Ha det gott alla där ute, var ni än är!
Konstaterade redan förra veckan då jag städade en byrålåda att det är ett litet äventyr. En massa minnen kommer över en.
I dag hittade jag den här inplastade lappen. Så mycket som jag skriver om Lovisa Tor här på bloggen och i tidningen kanske någon kan tycka att jag sitter på för många Tor-stolar om jag också är presschef för föreningen.
Men det här var alltså för tio år sedan, och dessutom handlade det om finlandssvenska mästerskapen på skidor. Hade inget med innebandy att göra 🙂
Hittade också många vykort som väckte minnen, och ett fotografi där jag och chefredaktören för finska lokaltidningen tillsammans står bakom ratten till ett stort segelfartyg. Så man kan säga att vi samarbetat många år, inte bara sedan Östra Nyland och Loviisan Sanomat flyttade in under samma tak för ett år sedan.
Tor gjorde 3-0 på sex minuter mot finska mästarna i dag. Då insåg gästernas tränare att hans lag sov. Så han tog en timeout och skrek några välvalda ord väldigt högt. SPV-spelarna vaknade ur sina mardrömmar, eller så som en spelare sa efter matchen ”ur sin koma”. Så SPV:s tränare är nog en mirakelman, det är inte varje dag någon väcker ett helt gäng gubbar ur koma.
Jag tror att SPV i de röda skjortorna hade missförstått något. Tor försökte spela innebandy medan gästerna höll på med något helt annat. Avancerad gymnastik kanske?
Tyvärr har jag ingen bild på matchens höjdpunkt då SPV:s Sami Koski landade under mitt bord. Jag vet att han såg att jag hade en kakbit på bordet men jag hann rädda den innan den oinbjudne gästen nästan kastade sig över den.
Jag trodde vi var på en innebandymatch medan han måste ha trott det var ett kaffekalas.
Men livet fortsätter och nästa match spelar vi hemma lördagen den 16 november mot SSV. Vi är på gång!
Efter Tors match i onsdags spelades Kentas ”Just i dag är jag stark”. Jag vet, det är också Hammarby IF:s kampsång. Men eftersom jag hejar på Bajen då det kommer till svensk elitfotboll tror jag fansen där i Sverige inte har något emot att jag tar sången till min egen.
För inget kunde ha passat bättre än orden ”Jag har längtat så länge efter just den här dan” då Tor tar sin första seger i ligan. Jumbolaget besegrade tabelltvåan med 9-8! Den här segerkaramellen suger jag länge på!
