Det kom ett program på TV i dag. En fågelvän berättade hur han är på resande fot 200 dagar per år för att bonga fåglar.
– Jahaaa, tänkte jag. Det är ungefär som jag då jag reser land och rike runt för att se innebandymatcher.
Mannen i tv-programmet sa att han och vännerna ofta frågar sig ”ska vi åka eller ska vi inte åka?”. Medvetna om att det kan bli en resa då man inte bongar ett enda nytt fjäderfä. Jag kan ställa mig samma fråga, väl medveten om att det kanske inte blir någon seger.
Fågelgubben reser när som helst, utan att blinka, 600 kilometer för att kanske kunna bonga en fågel. Carita reser när som helst, utan att blinka, från Lovisa till Seinäjoki, Uleåborg eller Haukipudas… för att få se sextio minuter innebandy.
Från det ena till det andra. I samma tv-program sade fågelgubben att han sett en bergandshona para sig med en vigg. ”Få se hurudana ungar det blir”, sa han.
Där ser man! Det är inte alltid ”folk och fä av samma ras” på naturlig väg parar sig med varandra.
Och har du åsikter om luciatradtionen – är det bara kvinnor och flickor förunnat att uppträda som lucia? Då ska du läsa min andra blogg HÄR!
