Interrail för 25 år sedan, del 6

Måndag 16 juni 1986
Storslagen natur
med berg och dalar
i Österrike. Vi funderade om palmer och sandstränder var bättre eller om vi ännu skulle ta en sväng till Monaco innan interrail-
månaden var slut.
München kändes som en okay stad men vi stannade bara för att köpa chips och choklad (åt vi aldrig nån mat?). Klockan 15.33 packade vi oss in i ett InterCity-tåg och betalade 6 tyska mark för sittplatserna. Åkte genom Ingolst, såg Donaufloden. – – – När jag läser dagböckerna nu 25 år senare tycker jag att vi bara åkte hit och dit, tillbringade massor av tid på tågen. Förutom tiden
i Monaco då vi stannade upp.
  – – –

En medpassagerare tyckte vi spelade musik för högt, fastän vi hade hörlurar. Es ist zu laut, sa han. Vi tyckte han hade en skruv lös.
I Hannover hittade vi en pub där vi fick billig vodka. Vi försökte hitta en hamburgerbar men inga matställen var öppna.

Tisdag 17 juni 1986
Vi hade försökt sova bland annat på en bänk vid tågbanorna och i en väntesal. Siktade på att ta 5.16-tåget till Bielefeld men det kom aldrig. Anne dagdrömde om hamburgare, vi hade ju inte fått i oss annat än lite kex och Coca-Cola.
Vi hade som mål att nå Detmold för att få träffa Moly som var på en militärförläggning där. Vi blev aldrig kloka på systemet med engelsmän ”i armén” i Tyskland.
7.07-tåget till Minden och vidare mot Herfurt och till Detmold kom vi, men där var inga matställen öppna. Det var nåt slags helgdag. Det enda vi hittade att äta och dricka var glass och en Martini!

Lyckades på något sätt komma in på militärförläggningen och sov där tre timmar. Sedan blev vi utslängda. – – – Helt sorglös, för att inte säga totalt tanklös var man väl som ung. Överlag tänker jag i dag att skyddsänglarna nog jobbade övertid i min ungdom. – – –

Kvällen tillbringades på olika pubar. ”Brösel” var en skojig plats med toalettstol och en såg i taket samt flaggor, skyltar och t-shirts som inredning. Men få nu tyskar att blanda ordentliga drinkar… dom vet ju bara vad öl är…

Onsdag 18 juni 1986
Borde ha vaknat klockan 6 för att lämna militärförläggningen dit vi likt terrorister i nattens mörker hade smugit oss in. Men vi vaknade först 8.30. Dock hade vi tur och ingen av killarnas chefer visste att två damer hade sovit över på förläggningen.
Morgonmål på Mc Donalds. Sedan hoppade vi på ett tåg som skulle föra oss tillbaka söderut. Engelsmännen skulle nämligen hem till England och vi tog oss via Herford och Münster mot Frankfurt. Där köpte vi lite mat, faktiskt salami och bröd, samt skickade vykort till vänner.

Vi var precis hela tiden på resande fot, för 23.34 avgick följande tåg på vår resa, med destination Ancona, Italien. Vi ockuperade en hel vagn, fällde ner sätena så de blev som sängar. Planerade stiga av i Verona följande dag klockan 11.30.

Torsdag 19 juni 1986
Trodde att vi hoppade på ett expresståg från Verona till Milano. Men i stället för en 25 minuter kort resa blev det en två timmar lång resa med ståplats vi en toalett där det var tryckande hett. Bredvid oss stod en tjock gubbe som luktade svett. Vi visste inte om det var svett eller snor han hade under näsan.
Vi hittade inga platser där vi kunde växla till italienska pengar. Anne hade 40 frang som vi fick lov att klara oss med.
16.05-tåget till Ventimiglia i Italien, fortfarande tryckande hett. Framme 20.33, ringde och gratulerade mor på hennes 52-års dag.

Sedan tog vi oss ännu till Monaco. Sista bussen hade gått så vi promenerade genom hela det lilla landet till stranden vi kände igen. Smutsiga, svettiga och trötta var vi – men vi välkomnades ändå av alla våra vänner.

Interail för 25 år sedan, del 5

Som ni kanske märker har jag börjat jobba igen. Har inte hunnit blogga så mycket, men här kommer del fem från interrailresan. Som den här gången får illustreras med vår favoritdryck – på den tiden.

Tisdag 10 juni 1986
Morgonrutiner i Monaco. Baguettebröd med ost och salami. Ingen tanke på kalorier och LCHF här inte. Solen fortsätter gassa. Jag vill steka mig så jag blir brunare än nånsin. Ingen tanke på risken för hudcancer heller.
Fotbolls-VM fortsatte, bland annat med matchen Italien-Korea som Italien vann 3-2.

Onsdag 11 juni 1986
Började, hör och häpna, tröttna lite på strandlivet i Monte Carlo. Vi skulle ju interraila! På kvällen gick vi ändå till Casinot, men där kom man inte in i tennisskor efter klockan 20… vad hade jag trott?

Torsdag 12 juni 1986
Strandlivet med volleyboll, solbad och frisbee fortsatte. Träffade en kille, Moly, från Liverpool i England. Anne åkte med sina vänner till Nice men jag stannade kvar i Monaco med mina nyfunna engelska vänner. Fotbolls-VM fortsatte med Brasilien-Nordirland som vi såg på en bistro.
Natten mot fredagen sov jag och Moly på en strand, men inte i Monaco där det var förbjudet, utan några hundra meter utanför furstendömets gräns. Hårt var det att sova på strandstenarna, och bra gick det till en början då vi hade gjort upp en liten eld.

Fredag 13 juni 1986
Åkte med Moly till Menton som ligger 20 kilometer österom Monaco. Där återförenades han med sina kompisar och jag återvände, efter lite festande, till Monaco.

Lördag 14 juni 1986
Anne och jag antog att det skulle bli vår sista dag i Monte Carlo, vi började känna för att dra vidare. Det hade börjat regna. Vi tillbringade kvällen på olika barer och tog adjö av alla våra vänner, lyssnade på Indochines ”3éme sexe”.

Söndag 15 juni 1986
Öde och elände att packa. Dagen började ändå med en varm dusch, den första på tio dagar. Dittills hade jag duschat i iskallt vatten varje dag.
Packningen var tung, det var jättevarmt då vi stretade mot tågstationen. Destination München. Vi visste inte när vi skulle vara framme. Åkte via San Remo och Taggia Arma.
Olidligt hett på tåget… och vid midnatt då vi nådde Milano störtade vi ut efter tre liter vatten, smör och kex. Sket i om vi skulle ha missat tåget, men vi hann. Lyckades till och med få platser i en kupé med tre mystiska italienare som luktade sprit. Vi fällde ner sätena så de blev som sängar, tåget skramlade och stannade var femte minut. När man äntligen fick sömn i bollen var det nån som väckte en och ropade ”Fahrkarte bitte!”

Interrail för 25 år sedan, del 3

Tisdag 3 juni 1986
Förbaskat kallt var det på natten, skriver jag om övernattningen på Bed & Breakfast-stället i Brighton. Och ännu lyser inte solen i det här landet. Frukosten bestod av bacon, ägg, tomat, toast, marmelad, te. En tjock katt svepte omkring i matsalen.

Innan vi lämnade Brighton fick vi till puben Argyle Lounge där Paul leende blandade vodkadrinkar åt oss.
Från Brighton tog vi oss tillbaka till London och där satte vi oss på ett tåg mot Paris. Efter att ha blivit dåligt behandlade av en konduktör kändes det ljuvligt att servitören på tåget glatt serverade Smirnoff, kallade oss loves och sa you are beautiful.
Situationen blev inte sämre då jag kom i samspråk med en snygg fransman. Att Bruno inte kunde många ord engelska och jag inte många franska gjorde ingenting. Plötsligt matade han mig med kex och chokladpinnar. Förblindad av hans skönhet hade jag inte en tanke på att det hade kunnat vara knark.

Onsdag 4 juni 1986
Vi hade övernattat på stationen. Jag med huvudet i Brunos famn och Anne endast måttligt förtjust över att bli ”par”  med hans kompis Vincent. Brunos och min ”romans” slutade lika fort som den hade börjat då killarna skulle på jobb och vi skulle dra vidare in i Paris.
Eftersom vi hade vaknat klockan sex på morgonen hann vi via Eiffeltornet innan vi återvände till Gare de Lyon och tog 11.23 tåget till Marseille.

Tåget var proppfullt, bland ockuperade en skolklass en hel vagn. De enda lediga platserna fanns i en rökkupé. Men landskapet i södra Frankrike imponerade på oss. Dock blev Marseille en besvikelse. Först var vi tvungna att ta taxi till ungdomshärbärget, det låg sex kilometer utanför centrum. Där fanns inga barer och inga butiker, och vid stranden fanns det bara vindsurfare för där blåste så fick vi sand i ögon och öron. Här kände jag första gången hemlängtan.

Men tillbaka i ungdomshärbärget var allt roligt igen. Sällskap fick av Randy, Sue Ellen och Steven från USA.

Torsdag 5 juni 1986
Vi sov som två små grisar till 7.30. Jag skrev i dagboken: Det är inte varje dag man delar frukostbord med sju superfräscha amerikanska killar.
Sedan skulle vi packa, vilket alltid var ett kapitel för sig. Mitt smör från Paris hade brett ut sig i kassen, kiva, kiva…

Hela tiden träffade vi nya människor, nu en kille från Kouvola som vi vandrade med till bussen som förde oss till metron som tog oss till St. Charles-stationen. Nästa anhalt var Nice. På tåget drack vi Smirre som Anne tyckte jag hade förstört med Brunos juice, men mig gav ju drycken enbart goda vibbar.

Från Nice drog vi direkt vidare till Monaco. Föga anade vi väl då att vi skulle komma att få bo gratis där nästan två veckor.

Interrail för 25 år sedan, del 1

Min dagbok är en skatt. En källa till glädje. Den väcker alla möjliga minnen. Ibland skapar den också skammens lätta rodnad på mina kinder. Vissa saker minns jag väl. Andra får mig att utbrista ”Nääe, var det verkligen så där”, och så undrar om jag inte i alla fall överdrev lite den där gången som jag plitade ner det där.

30 maj 1986 var en stor dag i mitt då 24-åriga liv. Det var då min första Interrail-resa startade. Jag åkte i väg med blott 17 år gamla väninnan Ann-Louise. Dagen innan hade jag sagt adjö åt bland annat mormor, som med tårar i ögonen gav mig ett resebidrag. Kanske hon trodde det var sista gången hon såg mig…

Vi tog Silja Line över till Stockholm och bland det första vi gjorde var att köpa en flaska Smirnoff. Det märket ville vi helst ha också därefter, bland annat i Monaco på midsommaren, minns jag.
Vid 20.55-tiden skriver jag plötsligt på finska i min dagbok! Vi får inte somna före klockan 23, då ryker hela Finlands rykte och resan är förstörd!

21.40 Väntar bara på att vi ska komma till Stockholm-Köpenhamn-Köln, och sedan till södern för att släppa loss.
Lite senare på båtens diskotek träffar vi amerikaner från Michigan som tror att det finns massor med strålning överallt i Finland på grund av Tchernobyl.

Lördag 31 maj 1986
Vi vaknar med stela leder efter att ha sovit dåligt då nån full finne pockat på vår uppmärksamhet nästan hela natten. Det fanns ju sleep-ins på den tiden, vi kallade dem sovbunkrar, tvåvåningssängar om jag minns rätt.

Ryggsäckarnas selar skär in i axlarna, men vi älskar att resa, skriver jag.
Utan större malörer klarade vi oss till Centralstationen, men där stötte vi på vårt första problem. Det fanns inte en enda plats på ett tåg till Köpenhamn, så vi trodde vi skulle tvingas åka i olika vagnar till Helsingborg. Och som två räddande änglar dök de amerikanska killarna som vi hade träffat på båten upp. Mark och Steven sa att vi kunde åka till Malmö och sedan ta flygbåten till Köpenhamn.

På båten fanns en läbbig svettig gubbe som tafsade på alla, mest på män.

Sedan blev det tåg från Köpenhamn till Köln och vi delade vår lilla burk till sovvagn med 29-årige Walt från Oregon, USA.
Tänk så fördomsfritt och oplanerat jag reste på den tiden… man tog dagen som den kom och det var bara att gilla läget 🙂

Missa inte del 2 som publiceras i morgon 28 juli!