julhelg

God jul, kalenderdag 24!

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Ett landskap troligen i Skåne? Fotograferat från teven då sista avsnittet av Ernsts jul visades på Sveriges TV4 i söndags.

Någon jul med Ernst firas inte i dag, men däremot är tanken att min syster och min mamma kommer en stund hem till mig ikväll. Mamma har inte varit här på länge, egentligen såg hon bostaden bara i somras då jag precis hade flyttat in och då var allt ganska stökigt här 🙂

Ljus till några gravar hör till traditionen, men jag misstänker att där är så halt på kyrkogården nu att vi lämnar ljusen vid en minnesplats om det blir för svårt att ta sig fram till alla gravar, i synnerhet på den gamla gravgården (vi har två i Lovisa, en som kallas nya och en som kallas den gamla).

Julafton och julhelg. Jag vet inte vad jag ska tänka om dem. Då jag jobbade heltid hann jag sällan med förberedelser, mycket blev till sista minuten och sedan var det bara viktigt att få pusta ut några dagar, vila mycket. Nu har det varit nästan samma sak, fastän jag jobbar mindre. Det har varit många tider att passa, vardagspussel med snöarbeten, elda, handla till mamma, dosera mediciner, forsla henne till och från vårdcentralen. Det här känner jag att jag numera upprepar här på bloggen till lust och leda.

Släkten är liten, så jag behöver inte tänka på vems tur det är att få besök eller att bjudas in.

Nu slår jag på lite lugn julmusik från Youtube och tar timmarna som de kommer.
Önskar er alla en fridfull helg, vare sig ni firar glatt med släkt och vänner, eller om ni sitter ensamma hemma eller om ni inte firar alls 🙏🎄

Årets julklapp

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… för mig var den här selfiepinnen. Och selfiepinne är i sin tur ett av flera nya ord på Språkrådets nyordslista 2014.
Annars lär årets julklapp varit aktivitetsarmbandet.

En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen som är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.
En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.

Ser nu att jag borde ha putsat telefonen innan jag fotograferade, men… ska jag ha en vardagsblogg ska den visa sanningen 🙂

Den här selfiepinnen symboliserar en del av mitt liv just nu. Jag har ingen sambo eller äkta hälft som kan fotografera mig, och då kommer pinnen väl till pass. Nu slipper jag förvrängda ansiktsbilder och en arm som ser extra tjock ut.

För att ännu återgå till julen och nyåret kan jag säga att julhelgen förlöpte bra. En kväll firade jag med systerns familj och andra kvällar med vänner.
Att nyårskvällen skulle kännas extra svår hade jag inte väntat mig, men redan kvällen innan var jag ledsen.
Jag kom ihåg fjolårets nyår då maken och jag sköt raketer på släktens sommarställe och skålade i skumpa på det sätt vi alltid brukat. Med handlederna virade runt varandras, som ett slags kärlekslås.

Nå, nu har det låsets brutits upp och nya vindar blåser i mitt liv. Nyårskvällen blev helt bra trots allt. En stund var jag med min syster och sedan sköt vi fyra små raketer hos mor. Vid tolvslaget stod jag ensam på balkongen och tittade på fyrverkeripjäserna som andra avfyrade.

Så här nästan på dagen åtta månader efter första maj då mina framtidsdrömmar krossades kan jag säga att livet går vidare. Svackorna är inte lika många mer, gråtattackerna färre.
Men inte är jag riktigt så glättig som jag kan verka här på bloggen. Ändå är den ett andningshål. Här får jag respons och kramar och uppmuntrande ord – och jag hoppas många av er vill följa mig också under 2015 – då jag med öppna sinnen vill gå mot nya äventyr.