Jag vågade mig ut på stan i dag, till en marknad  i centrum. Men jag hade bara hunnit vara där fem minuter innan jag fick syn på henne. Och då klarade jag dessvärre inte av att vara kvar längre.

Många säger till mig att jag ska hålla hakan uppe. Jag har inte gjort något fel. Men jag är inte riktigt så stark ännu. När jag ser henne tänker jag ju bara på att det är hon som kan gå runt på stan och vara stolt. Det var ju hon som lyckades snärja honom.

Jag hann ändå köpa häftet ni ser på bilden. Det ska bli min följande dagbok. Ytan är gjord av juteväv som tidigare varit en säck för kaffebönor.

Tänkte för en gångs skull med stolthet visa en bild på mig själv. Måste ju börja sluta skämmas över hur jag ser ut.
Ni får förstå att jag ändå plågas av de tankarna. Att jag blev bortbytt. Det är inte konstigt alls att jag känner mig fet och ful och värdelös. Hur mycket vänner och bekanta än säger att jag inte är ful, så härskar väldigt mörka tankar i mitt inre.

Bland annat känns Lovisa stad för liten just nu. Jag har alltid älskat min hemstad, men den känslan som råder just nu är att staden är hans och hennes, inte min.

På gamla apoteksgården hade Jennie och Maija ställt upp sitt härliga pop-up-café. Fina stolar, inte sant?

Och så har jag tagit en del bilder på vår fina badstrand och av ett par fina fönster. Dem lägger jag ut senare!