… i all synnerhet då jag hittar så många kort jag fått av min älskade.
Som det här, skrivet på förlovningsdagen 18.10.2002.
Puss på dig, vi ska alltid vara tillsammans!
Det finns så mycket symbolik i det här. Vi pussades väldigt mycket. Och då vi skålade för något virade vi armarna runt varandras då vi tog den första klunken ur glaset.
(Hade här en bild av kortets baksida. En person hörde av sig och sa att det kan kränka någon person. Jag talade med en jurist som sa att ett kort som jag äger och fått för tolv år sedan knappast kränker någon. Men för att nu vara helt på säkra sidan visar jag bara ena sidan av kortet.)
Ofta skrev också jag kort med de ord som fanns bak på det här kortet. Tack för att du kom in i mitt liv, tack för att du finns.
Just i dag gör det outhärdligt ont att läsa ”vi ska alltid vara tillsammans”…
Grät inte i går, men i dag gör jag det.
Och det finns många kort kvar att sortera.
Nu finns vår bostad utlagd på oikotie.fi. Är du intresserad av att köpa bostaden eller bara nyfiken på att se hur det ser ut hos oss, så hittar du fler bilder HÄR.
I sovrummet brukade vi aldrig ha ett sängtäcke, jag tycker det som finns på bilden inte är särskilt vackert. Men vi ansåg ändå att vi var tvungna att lägga något på lakanen, speciellt som den ena sidan av sängen helt saknade sådana…
I dag har jag för övrigt fått höra att jag borde börja blicka framåt, kanske gå till en ny frissa, plocka ögonbrynen, se över garderoben och så vidare. Inte så mycket för andras skull men för min egen.
Jag kan förstå att människor menar väl men JAG själv tycker så här:
– det har inte ens gått TRE månader sedan jag fick veta att min man hade lurat mig under flera månaders tid, så jag har inte kommit genom alla faser av sorg, ilska och besvikelse ännu, JAG vill låta den här processen ta den tid den kräver
– jag ser inte enbart bakåt, jag har en viss framtidstro och jag har gjort framsteg sedan den där katastrofala dagen första maj
– sorgen är MIN och ingen annans, ingen utomstående ska komma och säga när det är dags att bli glad och gaska upp sig och bara se framåt, inte bakåt, att tänka på gamla minnen och att vårda dem är inte fel
– om jag inte duger sådan som jag är så har jag inget annat att tillägga till de människor som tycker jag borde göra något åt mitt utseende än ”det är inte mig du vill ha då, varsågod och leta efter nån som motsvarar dina ideal”!
Dessutom är det här MIN blogg. Här skriver jag precis vad jag vill, inte vad någon utomstående anser att jag ska skriva. Den som inte gillar det jag skriver behöver inte läsa. Punkt och slut.
Till alla er som stöder mig och som tycker om min blogg vill jag säga:
Tack snälla ni för att ni kommenterar, stöder mig, ger mig kramar både på riktigt och virtuellt. Den här månaden ser det ut som om jag får lika många läsare som ifjol under hela året, över 30 000.
Salen kallar jag det här rummet och det är ett av dem jag gillat mest.
I dag har vår lägenhet fotograferats av en mäklare.Det var inte så lätt att få till fina bilder. Dels fanns inte inspiration och tid för att stajla hejvilt. Dels är bostaden fylld av flyttlådor och de ska ju inte synas på bilderna. Vi lyckades stapla dem på varandra och tillfälligt få dem att bara finnas på ett ställe, men snart sprids de ut igen.
Visst var det en stund fylld av vemod då vi ställde i ordning rummen. Det här hemmet har varit vårt i drygt tio år och det har varit kärt för mig.
Det gör stundvis ont att packa ner, sälja eller slänga saker. Många av dem bär ju på minnen från en gemensam tid.
Sist och slutligen betyder saker ändå ingenting. Vi får varken dem eller pengar med oss i graven. Och det som betydde mest för mig, min man och kärleken till honom, var det enda jag hade velat ha kvar. Men då jag är ensam om att vilja det blir det inte mycket av det önskemålet.
Jag lägger ut länken till annonsen med mer fakta om bostaden så fort den är klar.
Inom några dagar ska alla sladdar och centralenheten vara på plats – men om en dryg månad ska de ju flyttas till nya bostaden.Skärmen är 60,5 cm då man mäter diagonalt.
Det mesta är upp och ner i hushållet just nu. Håller ju på att sortera och packa inför flytten till bostaden i centrum. En högst ofrivillig flytt, men jag försöker tänka att nu har jag chansen att sortera, sälja på loppis och slänga bort saker. En människa klarar sig egentligen med rätt få prylar.
Så jag tänkte att jag sticker inte under stol med att det inte ser så där väldigt snofsigt ut hemma hos mig just nu. Nya datorn och skärmen och andra tillbehör kom upp i går och står ännu dels i hallen, dels på golvet i arbetsrummet och tillfälligt i en bokhylla. Måste kopiera över viktigt material från den gamla först… och det krävde två timmar av kvällen i går. Men datorn jobbade snällt på medan vi kollade Allsång på Skansen och då ångvälten Tyskland krossade Brasilien i fotbolls-VM.
I dag har jag tänkt ta mig till en plats här i stan och fotografera lite. Få se om jag klarar det.
I går gick största delen av dagen bra, men kring sex på kvällen fick jag en stor svacka. Tankarna på allt mitt livs stora kärlek gör, sådant han gjorde med mig förr – och allt han delar med sin nya kvinna – blev så övermäktiga och svarta och tunga att jag ville skrika rakt ut. Borde kanske gå ut i skogen och göra det.
Detaljstudie av en tavla vi fick då vi hade varit tio år gifta.
Vaknade strax före klockan sex och kunde inte somna om. Tankar och minnen virvlade runt i huvudet.
4.7.1997 träffade jag mannen som skulle komma att bli min make.
4.7.1998 lovade vi varandra evig trohet.
Det var inget stort bröllop med kyrklig inramning. Men det blev minnesvärt ändå. Vi sade ja till varandra under ett äppelträd på gården vid det hus jag ägde på den tiden.
Sedan dess har vi då och då låtit oss fotograferas på nytt under samma äppelträd. Ett antal andra fotografier har också tagits under sjutton år. I vardagssituationer, på högtider med och utan släkten närvarande, på resor…
Och som sagt – jag hade alltid inbillat mig att vi skulle åldras tillsammans. Jag trodde på det där med evig kärlek. Visste att det skulle komma uppförsbackar, motvind, djupa dalar… men tänkte alltid att sådana tar man sig tillsammans genom.
Nu är jag ensam om att tvingas gå framåt en timme, en dag, en vecka i sänder.
Klockan är tjugo i sju, himlen är åter en gång grå, änglarna gråter.
Den här dagen var under sexton år en glädjens dag, vi skålade, gick ut och åt tillsammans, gav varandra gåvor.
Den här dagen har gett mig massor av vackra minnen. De smärtar i dag. Och jag måste lära mig leva med dem, för den här dagen kommer jag ju aldrig att kunna glömma ❤
I dag kändes det som den rätta dagen att ta bort ringen från fingret.
Ännu för ett par veckor sedan var jag övertygad om att jag skulle bära ringen, evighetssymbolen, på mitt vänstra ringfinger ända fram till den dag då vi är officiellt frånskilda. Den dagen torde komma strax innan jul.
Men man kan ju ändra åsikt. Och bra är det väl att man har rätt att göra det?
Vi träffades 4.7.1997 och gifte oss 4.7.1998. Vår sextonde bröllopsdag firar vi inte tillsammans, men jag tror jag kommer att ha något slag av ceremoni den dagen ändå.
I augusti för ett år sedan var vi på Rhodos i Grekland. Förlovningsringen och vigselringen hade börjat kännas för små och vi beslöt att vi köper EN ny ring till mig där vi låter gravera in 4.7.1998.
Ja, det är så mycket man drömt och tänkt, funderat och planerat. Så mycket man hoppats och trott på. Men saker och ting blir inte alltid så som man önskar sig.
Jag trodde på den eviga kärleken – men är man inte två om att tro på den, och är man inte två om att vilja jobba för att bevara den, eller för att hitta tillbaka till varandra då något gått sönder. Då är man inte två om det.
Och därför tänkte jag så här: Varför ska ensam bära ringen – evighetssymbolen, på mitt finger?
För en månad sedan tog den andra parten i förhållandet ringen bort.
I dag kändes det helt rätt för mig att lägga ringen åt sidan.
Om den kommer på igen, någon gång i framtiden, återstår att se. Men då får det ske under en ny ceremoni och med nya löften.
Då jag inte har några barn själv är det inte många gånger jag fått äran och glädjen att mata en liten människa.
Just nu har vi besök av makens dotter Jenny, hennes sambo Johan och deras första barn, Elise, som föddes trettonde juli.
Jag är alltså inte Elises riktiga mormor, hon bor i Sverige, men jag gläds över det här nya livet så som alla andra. Barn är gåvor, livets underverk på alla sätt. Det är också en gåva att få vara med och se små bebisar växa upp, att få dela allt som har med dem att göra med barnets föräldrar.
Som vuxen medmänniska är väl det bästa man kan göra att finnas till. Att vara en god förebild. En snäll tant som förhoppningsvis både kan lyssna på barnet, förstå, lära henne något nytt men också lära sig av det hon är och det hon har att ge.
Ser fram emot att få se Elise växa upp och att på olika sätt få vara en del av hennes värld, som jag hoppas ska rymma många kärleksfulla människor.
När jag väntade på bussen i morse fick jag syn på den här lilla stickade strumpan som någon hängt upp på en kvist i snödrivan. Många tankar väckte den. Vem har tappat strumpan? Det måste ju vara ett litet barn. Saknar någon det ena paret?
Är det någon farmor eller mormor som i varje maska stickat in sin kärlek till ett barnbarn?
Strumpan såg så ensam och övergiven ut. Men jag kunde ju inte plocka den med mig för då hade jag blivit en strumptjuv. Och den som kanske vandrar i vinternattens mörker och letar efter en borttappad strumpa skulle inte ha en chans att hitta den.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 