Här uppe på taket har jag varit

I serien fantastiska minnen från arbetslivet utgör den här sädessilon i Valkom hamn ett.

Silon byggdes 1983–1985 och jag började jobba på tidningen Östra Nyland i slutet av 1987. Exakt när jag var här uppe på taket minns jag inte, har kanske något urklipp kvar men har inte nu tid att leta efter det.

På den tiden var hamnen mer allmänt öppen för besök. Numera är ju hamnområden känsliga infrastrukturområden och även annars har säkerhetsfrågor högsta prioritet.

Jag rörde mig förstås då i slutet av 1980-talet, början av 1990-talet med tillstånd här och hade sällskap av dåtida hamnkapten och hamnlots (redigerat 4 aug. kl. 18.50) Bengt Sandvik när vi tog hissen upp mot höjderna. Där kanske var andra journalister med, jag minns inte, för tanken var att vi skulle få bilder dels av silon, dels av vyerna från taket.

Det spektakulära med detta arbetsbesök var att den sista biten upp till taket skedde via en stege på kanske 10-12 meter som låg på utsidan av silotornet. Den syns inte här för den ligger på andra sidan.

Jag är inte höjdrädd, och stegen hade skyddsbarriär, så det var enbart underbart att få vara med om detta äventyr.

Bilden tog jag i söndags då vi på utfärden till Hudö passerade Valkom hamn.

Klättersöndag

I Lovisa finns det en ganska stor ås som sträcker sig från kyrkan i centrum mot Södra åsen där vi bor. Ett fint område för naturvänner att strosa runt på.
I Lovisa finns det en ganska stor ås som sträcker sig från kyrkan i centrum mot Södra åsen där vi bor. Ett fint område för naturvänner att strosa runt på.

Det blev en del klättrande på söndagspromenaden i dag, men upp i vattentornet tog jag mig ändå inte 🙂 Det rivs förmodligen snart eftersom det är i dåligt skick.

Det fanns en gång då man planerade göra en klättervägg här. Idéer om en fullständig renovering med cafeteria och utsiktsplattform där uppe har också funnits.
Det fanns en gång då man planerade göra en klättervägg här. Idéer om en fullständig renovering med cafeteria och utsiktsplattform där uppe har också funnits.

På åsen finns massor av stenar och åtminstone på en av dem finns en bänk. Att ta sig upp dit var inte så lätt...
På åsen finns massor av stenar och åtminstone på en av dem finns en bänk. Att ta sig upp dit var inte så lätt… Avståndet från lilla stenen till den stora var rätt stort och så skulle jag ju ännu uppåt!

Utsikten ned mot gamla kyrkogården är fin. Hur jag tog mig ned från stenen är sedan en annan historia som ni inte får se bilder på :-)
Utsikten ned mot gamla kyrkogården är fin. Hur jag tog mig ned från stenen är sedan en annan historia som ni inte får se bilder på 🙂

Följande klätterprojekt blev att ta sig upp till utsiktstornet Kuckustenen. Tornet uppfördes i gjutjärn 1906 på stenen som mig veterligen redan innan hade det roliga namnet.

Kuckustenens utsiktstorn har nyligen renoverats och lyser nu vackert röd i skogen.
Kuckustenens utsiktstorn har nyligen renoverats.

På första avsatsen av tre ser utsikten ut så här.
På första avsatsen av tre ser utsikten ut så här.

Här är vi redan på tredje avsatsen. Smidet är vackert, här pryds räcket av fåglar. Trappan till andra avsatsen pryds av harar. Tror där finns ekorrar också.
Här är vi redan på tredje avsatsen. Smidet är vackert, här pryds räcket av fåglar. Trappan till andra avsatsen pryds av harar. Tror där finns ekorrar också.

Från tredje våningen ser man ut över Lovisaviken. Till höger syns kärnkraftverket, ön till vänster är Dunkahäll.
Från tredje våningen ser man ut över Lovisaviken. Till höger syns kärnkraftverket, ön till vänster är Dunkahäll.

På väg nedåt från Kuckustenen.
På väg nedåt från Kuckustenen.

Det var åter en härlig höstsöndag, som varmast kring fjorton plusgrader! Sjätte oktober, helt otroligt!