kontaktsajt

Att dejta på nätet, del 3

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
De flesta söker troligen kärlek på nätet. Men ett hjärta av stål vill väl ingen möta där.
De flesta söker troligen kärlek på nätet. Men ett hjärta av stål vill väl ingen möta där.

Det var i mitten av oktober jag gick med på två dejtingsajter. Jag satte direkt ut en bild på mig själv, senare har jag vågat sätta fler. Jag valde med omsorg, och så gör väl de flesta.

Visst funderade jag ett tag innan jag vågade skapa min profil. Att finnas på en kontaktsajt till allmänhetens beskådande betyder ju att man går ut och berättar öppet att man söker sällskap. Man blottar sig helt enkelt.
Jag berättade också åt min terapeut vad jag hade gjort och frågade henne om hon tyckte det var snuskigt. Då hon svarade att det är dagens melodi att träffa nya människor via nätet, och kanske rentav hitta sitt livs kärlek där, kände jag mig lugn.

Jag har alltid börjat med att prata via chatten eller skicka meddelanden till någon som visat intresse för mig, eller som jag själv tyckt verkat intressant.
I de allra flesta fall slutar kontakterna också där, då någon eller bägge inser att vi är för olika som personer. Ibland har också avståndet varit för långt.

Den första personen jag blev förtjust i bodde i Helsingfors och vi sms:ade friskt under sex veckors tid. När jag sedan tyckte vi skulle träffas drog han öronen åt sig och gick under jorden 🙂
Detsamma har ett par andra kontakter gjort. En kom inte alls till träffen utan meddelade först följande dag efter påtryckningar från mig att han ”hade sovit och inte orkat komma”…
En annan slutade abrupt sms:a och ringa, utan minsta förklaring.

Det är i de här fallen man börjar fundera varför männen överhuvudtaget kastade sig in i bekantskapen. Hade de gått ut med falska bilder av sig själva, vilket gjorde träffen omöjlig, eller fort hittat en ny kvinna men inte vågat meddela mig det?

Nåja, mannen från Helsingfors tog ändå mod till sig och berättade i ett mejl att han hade hittat en annan kvinna som han ville satsa på. Men ytterligare några veckor senare förstod jag att den dejten inte hade lyckats, och då beslöt vi oss för att träffas IRL. Han var trevlig, vi hade roligt tillsammans men var ändå överens om att vi inte vill ha ett seriöst förhållande där vi träffas regelbundet.

Så det är ungefär det här det går ut på. Jag får ta vissa smällar men har också möjligheter att träffa nya intressanta människor.

För jag tror inte Tinder på telefonen skulle vara nåt för en 50+ kvinna i Lovisa. Troligen skulle jag där får läsa att det inte finns någon som matchar mig på tio mils avstånd 😀

Fula fiskar på nätet

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Dem finns det gott av. En del är ute efter att få dina pengar, genom att sälja varor som inte finns, eller genom att förblinda dig på en kontaktsajt.
Ofta är det väl så att den som låter sig luras inte vänder sig till polisen eller inte annars heller våga berätta öppet om bedrägerierna. Den lurade känner sig dum och tycker att hen har sig själv att skylla.

Det finns en massa olika kontaktsajter på nätet.
Det finns en massa olika kontaktsajter på nätet.

Först tyckte jag också det var skämmigt att gå med på en kontaktsajt. Men sedan hörde jag så många som sa att människor faktiskt har träffat sin livspartner där.
Jag vet ju att han inte kommer och ringer på min dörr och jag är inte pigg på att jaga en ny man på krogen.

Under de tre månader jag funnits där ute har jag minsann stött på både det ena och det andra. Ganska fort tröttnade jag på alla män från andra länder i Europa som ville ha kontakt så jag satte ett krux i filtret att männen bara får komma från Finland.

Tänkte att jag skulle samla mina egna erfarenheter och de som andra berättar för mig, och kanske någon gång – med tillstånd av alla inblandade lurade – publicera en bok. Tror den skulle bjuda på både hårresande och rolig underhållning.

Hittills är det värsta jag varit med om att en karl blev helt stum då jag tyckte vi efter sex veckors bekantskap kunde träffas IRL. Jag antar att han var en av alla de där som inte i verkligheten såg lika fager ut som på bilderna…

Den andra incidenten inträffade då jag insåg att den jag börjat dejta också dejtade en annan kvinna jag känner. Synd för honom att vår ankdamm, som han knappast ens vet att existerar, är så liten som den är.

Det var inte lätt att skriva det här för visst känner jag mig lite dum.
Men jag är ju inte den enda som blivit lurad. Och jag vet att det finns massor av fina män och kvinnor där ute som på riktigt är ensamma och som aldrig lurat nån.

Men dom där fula fiskarna, vad ska man göra med dem?
Har du några erfarenheter av nätdejting? Goda – mindre goda?