Glad måndag, 11-11-2024

Häromdagen firades den gråaste dagen i november i Finland. Tror att det var i lördags. En stor konsert arrangerades på ett torg i Helsingfors. En av många sponsorer var Gin Long Drink, den där grå goda drycken som jag saknade då jag bodde i Sverige 🙂

Men nu var det inte alls det jag skulle skriva om. Ju äldre jag blir, desto oftare kommer kommer ofta på sidospår. De kan leda mig vart som helst. Jag kan skriva långa romaner tills jag kommer på att jag skulle skriva om något annat, och framför allt – jag skulle fatta mig kort!

Tofflor. Sådana som man kan stiga rakt in i utan besvär. De gör min måndag glad. Köpte dem i lördags. Här i gamla huset behövs många sådana. De här går inte att tvätta i tvättmaskin men jag har ett par sådana som kan tvättas i maskin och så har jag massor av yllestrumpor 🙂

Så här ser det ut då jag går ut från köket till min farstu. Älskar den gamla dörren och har fått Muminaffischen att hållas på plats med hjälp av en spik. Enbart dubbelhäftande tejp räckte inte, eftersom varierande temperaturer med fukt osv. gör att planscher inte hålls på väggarna (en av många lärdomar jag fått i gamla huset). Affischen fick jag av Ordodlaren för ett drygt år sedan. Jag var själv sjuk, även då i oktober, och kunde inte vara med på bokmässan, men den här gåvan kom Märtha med till mig.

Det har tagit sin tid att landa i det nya livet. Dels handlar det om att jag inte längre jobbar heltid. Tempot är lägre. Dels har det handlat om att jag var sjuk länge, över en månad. Eventuellt är jag nu på bättringsvägen.

Jag har behövt vila mycket efter åtta hektiska år som ensamföretagare. Och här i gamla huset har jag fått vila. Jag har det ekonomiskt tuffare, men känner att jag lever ett rikare liv på ett annat sätt.

Jag lär mig nya saker nästan alla dagar. Hur ska jag elda, växlande temperaturer utomhus spelar sin roll. Hur ska jag täta fönster.

Min Glad måndag-hälsning handlar också om hur jag uppskattar att sitta i soffan och läsa, ha en pläd på benen. Jag hastar inte längre genom livet. Jag har tid att hjälpa min gamla mor.

När jag mådde som värst hade jag segt slem i halsen, som jag tvingades spotta eller kräkas upp. Inte så trevlig läsning, jag vet… men tänk… en kan bli glad då det går att snyta ut allt genom näsan igen. Hade väl aldrig tänkt att jag skulle säga det, men ”jag är så glad för att jag kan snyta ut snor genom näsan” 🙏🤣

När jag blir äldre, så…

a) … tänker jag att jag inte ska ta något för givet.
b) … går jag försiktigt på halt underlag men har ännu varit för slö för att börja använda broddar.
c) … njuter jag ändå av det enkla faktum att jag kan sätta ena foten framför den andra och promenera om jag så vill (se punkt a).

I går såg jag en härlig dokumentär på Yle Fem. ”Hermanfilmen” berättade om en över nittio år gammal mans vardag, från morgon till kväll. Jag hittade tyvärr inte något reprisdatum för programmet, men det kanske kan ses på Arenan.

Som Herman Parland vill jag också bli. Fastän jag inte röker pipa så vill jag envist hoppa upp på cykeln och till omgivningens förskräckelse susa i väg. Jag vill balansera på stock och sten, tycka att livet är ett äventyr, läsa intressanta böcker och tidningar sena nätter och till tidig morgontimme, bada naken, följa med naturens skiftningar i all sköns ro…

Som ni ser har jag redan börjat öva på det långsamma livet. I söndags var det härligt väder och där satt jag på K16, hörde fåglarna kvittra och såg snön smälta.