Lars_Lerin

HPT Torn, och bilder från veckor som gått

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Temat i Hoppa på tåget hos Lokföraren Åke är i dag ordet TORN. Jag tänkte inte ens på det då jag den sjätte februari tog den här bilden av det gamla brännvinstornet.

I dag bor där en trepersonersfamilj med en hund. Huset ligger i stadsdelen Garnison i Lovisa. Förr i tiden bryggdes brännvin i källaren i den del av byggnaden som inte syns på bilden, men som ligger bakom tornet där den L-formade byggnaden fortsätter.

Det här kan väl kallas något slags korsvirkesbygge? Sådant är inte alls vanligt hos oss i Lovisa och inte i Finland överlag, tror jag. Däremot finns det mycket av korsvirkeshus i Tyskland, kanske även i det landets grannländer?

Jag har börjat dagarna här med varm kakao då det är minus sju grader ute, och jag börjar elda först på eftermiddagen. Kollar bloggarkivet och ser att där finns en del blandade bilder som kan få gå ut för att visa vad jag upplevt under veckorna som gått.

Skrattade så tårarna rann då jag på SVT Play i tisdags kollade ”Lerin på äldreboendet”. Det här ser ju inte ut som ett äldreboende precis, men målningssessionerna där varvas i programmet med inslag från Lars, hans makes Juniors och barnens vardag.

Här har Lars blivit övertalad att gå in i en uppblåst rutschkana och när han kommer ner är det ett virrvarr av armar och ben, barn och 70-årige Lars 😀
”Aj, mitt hår”, skrek han senare när Junior skulle hjälpa bort honom där han låg med huvet nedåt mot gräset utanför kanans kant och Junior trampade på hans hår.

Arbetsvy från i torsdags. Lovisa stad och projektet Digistigen hade tilldelats Cygnaeus-priset och det skulle firas. Pressen var också inbjuden och jag var där för Nya Östis. Ett glas bubbel hann jag ta, men sedan skulle jag vidare till nästa anhalt så jag hann aldrig dricka kaffe och äta kaka 🙂

Flera Lovisabyggnader, och dagens 💪 och ❤

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Legendariska Hotell och restaurang Zilton. En gång var den här byggnaden blå, det kan man se på gamla foton. Men så kom hotellet mittemot på andra sidan gatan och jag tror att stadsplaneringen då ville ha enhetlig gul färg.

Nu har jag inte varit inne här på många år. Inget fel på restaurangen i sig, men jag kanske kan säga det som så att ”jag inte hör till dess målgrupp” 😀 Som yngre var jag här ofta. Det var hålligång i fyra våningar då. I källaren fanns en trevlig pub, från gatunivån gick man in från en annan dörr på den tiden för i byggnaden fanns också andra företag. På första våningen fanns dansrestaurang med bardisk och en annan bardisk fanns i ett annat rum. I översta våningen ett disco, som en tid kallades Skylab.

Aj hörni, det var tider det! Och in gick jag nån gång med falsk legitimation då jag var bara sjutton år. Sånt har väl en och var sysslat med nån gång 🙂

Jag har varit ute på en kort promenad. Forna elevhemmet ligger till vänster på bilden. Det här är Mariegatan, min hemadress, och huset jag bor i är det gula som syns lite längre fram till vänster.

Dagens 💪💪 utgjordes av snöarbete på gården. Traktorn sköter det mesta men jag tog upp en gång från terrassens trappa till källartrappan och där skottade jag bort snön också, så att jag kom ner och kunde hämta ved. Med hjälp av lite yngre krafter fick jag in en extra Ikea-kasse med ved, ensam brukar jag bara orka bära en enda.

Men det här är vardagsmotion och så länge som armar, ben och leder håller så gör jag det gärna.

Ikväll börjar serien ”Lerin på äldreboendet”. Jag kollar redan om en stund på den på SVT Play ❤
Efter de första fem minuterna skrattade jag redan då Lars sa att det ser ut som efter en begravning då han hade fått så mycket blommor till sin födelsedag. Och så frågade han om Junior redan beställt kistan. Sådan humor gillar jag!

Har fått mycket gjort

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Igår skrattade jag hjärtligt och högt, ibland så att tårarna rann. Speciellt underhållande hos Carina B i SVT1 var Agnes och Magnus Uggla som kom in först, och efter dem härliga Lars Lerin och hans make Junior ❤

Igår var det tal om olika önskemål och jag kom på ett som jag har. Jag vill köpa en tavla av Lars Lerin! Men det har jag säkert aldrig råd med, så jag kanske måste nöja mig med ett vykort 😂

Igår fick jag också en försenad julklapp av den vän, ängeln till vänster på bilden. Man kan inte ha för många änglar som vakar över en ❤

(redigerat inlägg: kom på att jag kan vara med i Hoppa på tåget-utmaningen som har temat GULD denna vecka – ängeln bär ett hjärta av GULD och vi kan alla ha hjärtan av guld om vi så vill)

I dag hade jag energi och då gäller det att passa på. Dammsugaren hade inte varit igång på ett tag, men då det finns dammtussar och annat skräp i knutarna ser man ju resultatet av sitt jobb 🙂

Sedan köptes första fastlagsbullen till mig själv, och mat till mamma. Fågelmat lades ut hos henne, ved bars in och datorn slogs på så att hon kan följa med Tors match i Mynämäki ikväll.

Imorgon ska jag ha en totalt ledig dag, helt för mig själv. Eller jag hoppas att det lyckas att jag kan ha en sådan. Då ska jag läsa Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet och vännernas bloggar, och framför allt ska jag ha ett litet spa för mig själv.

Fåglarna äter mycket nu i kylan. I och för sig hade vi bara -9 grader i dag. Det är roligt att mata dem, men också tidskrävande. De kvittrade i högan sky då vi kom och sedan lät de nästan arga då de såg att vi valde att gå in till mamma med vår egen mat för att äta den först medan den var varm. ”Jasså, ni ska käka själv först! Inne i värmen vid ett bord! Okay då, vi sitter här i kylan i en taggig häck och väntar… det går nog bra… hrmpf!”

Om att våga vara den man är

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Ett av mina favoritprogram på tv är Lerins lärlingar på SVT.
Kort sagt, konstnären Lars Lerin är en underbar person.
Han får mig att minnas att vi alla är unika individer.

Lerins lärlingar – foto taget via tv-sändningen.

Hans sätt att närma sig alla som deltar i programmet är fantastiskt. Tänk om fler kunde vara som han ❤

En diskussion på Facebook nyligen fick mig åter en gång att reagera. Den handlade inte om mig, men jag kände igen mig – som en av många utsatta.
Det finns personer som tycker att den som öppnar sig på sociala medier, som berättar om mentala problem eller om annat som tynger hjärtat, har sig själv att skylla om andra börjar hacka på henne/honom efter det.

”Var försiktig, skriv bara dagbok, berätta inte offentligt hur du känner dig, för då får du vara beredd på att ta en massa skit”.

Jag vill bara säga… va? Och en gång till – va?
Är det den som öppnar sig, som berättar om mobbning, om illamående och förtal som han/hon blir utsatt för, som ska skylla sig själv?!

Har inte de som skrattar bakom ryggen på andra något ansvar? Du som hånar den som vågar vara öppen, den som har modet att dela med sig av sina problem? Är det inte DU som ska skämmas?