… får mig att tänka symboliskt. Att det är lite som en människas hjärta.
Låset måste smörjas för att den eller de som har nycklarna ska kunna komma in.

Den här sommaren har jag öppnat mig själv kring mycket.
Samtidigt som jag har varit försiktig då det gäller att låta människor komma in i mitt hjärta.

Kanske för att det finns en sårad del kvar där. Något som gick sönder sommaren 2014.

Sakta repar jag mig ändå.
Jag har kvar tron på kärleken. Tron på att det finns någon där ute som tycker om mig precis sådan som jag är.

Dejtingsidorna har jag nästan glömt bort. Jag tror att jag har gjort snabbvisiter där bara tre gånger den här sommaren 🙂

Det får bli som det blir. Snubblar jag över prinsen så gör jag det. Är det meningen att jag ska leva ensam resten av livet så gör jag det.

Eller för att citera Juha Tapio – mitt hjärta är fortfarande helt.

Eletyt päivät tuntuu, mut kipu on köykäinen kosketus vain
Terassin lyhtyä kiertävä koi
Kipua on, mut ei tuskaa, eletyn elämän kolhuja vain
Jotakin totta ja voimaakin
Sydän on ehjä kuitenkin

Ja kun sä vain istut viereen mun, siin on jotain niin oikeaa
Valoa aamun valkeaa, maata kantavaa
…..
Mä yritän olla sun arvoises kyllä
Avata sieluni solmuja vielä
Nähdä sun maailmas niinkuin se on
Kävellä kanssasi kirkasta rantaa, kuulla nuo tuulet niin kuin ne kuulet
Nähdä sun taivaasi niin kuin sen näät

Ja kun sä vain istut viereen mun, siin on jotain niin oikeaa
Valoa aamun valkeaa, maata kantavaa