livet

Dags att tänka också på mig själv

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Min första pelargon från stickling. Det ska bli spännande att se hur och om den utvecklas. Får den blommor och när? Jag bar ut den till växthuset i dag och ska se om den trivs där eller om det blir för varmt. Hämtar in den tillbaka till mitt hem om växthusklimatet blir för tufft.

Jag har åter behövt ta mig en funderare vad gäller mina egna önskemål och behov. De senaste dagarna, och även en del av de kommande, har varit nästan fullbokade. Ibland känns det att det blir för mycket.

Samtidigt är jag en person behöver ett aktivt och socialt liv. Men det måste ske på mina egna villkor. Det jag väljer att göra ska vara roligt och stimulerande. Det får vara lagom krävande men inte alltför ofta så att jag känner olust inför det jag ska ta itu med.

Ibland behöver jag vara ensam. Jag är inte introvert till min läggning, men stunder då jag får vara helt för mig själv och göra bara det som jag behöver och vill, måste det finnas tid för i kalendern.

Hela livet har jag mer eller mindre försökt vara andra till lags. Inte så att jag strävar efter att bli omtyckt till varje pris, det är en helt annan sak. Jag vill vara mig själv, duga som jag är, annars får det kvitta.

Det handlar mer om att jag inte vill såra mänskor. Jag väger ofta mina ord, vill uppföra mig korrekt, försöka bemöta vänner och bekanta vänligt. Lyssna, försöka hjälpa.

Många gånger är det just där som jag glömmer bort mig själv. Jag måste allt oftare påminna mig om att fråga mig själv vad just JAG vill göra, och dessutom inse att jag inte behöver hinna med flera saker samma dag.

Egentligen är det bara vissa jobb som jag har svårt att tacka nej till eftersom jag inte har någon fast anställning och varje uppdrag jag erbjuds betyder att jag får några euron till mitt konto och klarar av att betala hyra och andra fakturor.

I dag har jag beslutat skippa en sak för att det inte ska bli stressigt med tre händelser efter varandra… Tänk att det ska vara så svårt att jag varje dag behöver tänka på det här.
Finns det någon annan som känner lika, som förstår vad jag skriver om?

(Elisas fredagsfrågor svarar jag på senare i dag eller imorgon – de hör till veckans ”fun-to-do-things”)

Livet, ålderdomen, vanmakten

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Visste inte vilken rubrik jag skulle skriva, men det här blev väl något slags sammandrag av gårdagen.

Livet, för att det är där vi befinner oss varje dag, i nuet.

Ålderdomen. Kollade på Lerin på äldreboendet via SVT Play. Så bra då man kan pausa för att gå och kolla glöden i ugnen, eller gå på toa om så behövs 🙂

Vanmakten… då jag såg nyheterna från Örebro på Sveriges TV4 igår. När jag skriver det här på tisdag kväll var det tio döda och många skadade…
Saknar ord för att skriva vad som rör sig i mitt inre. Man är ju maktlös inför vansinnet och det jag även kallar ondskan. Så många som mår dåligt i dag, och låter det flöda ut över andra, oskyldiga.

Bäst att sluta skriva mer om vad jag känner kring alla galenskaper i världen, för det leder ändå ingen vart.

Jag försöker ta en kort promenad varje dag. Det blir 2000-3000 steg. Nu gör jag det inte för att skriva upp det i Hälsostegen. Jag går bara för att jag kan gå nu, utan ont i knäet 🙏☺

Ingen prestationsångest. Och det är väl en sak som hör ihop med åldrandet. Det infinner sig en större acceptans för att man inte behöver behaga andra, inte visa vad man presterat, inte lägga ut bara glansbilder på Facebook, om man nu råkar ha konto där.

Det här är nog en vy jag visat ofta, men jag går ganska ofta här. Från mitt hem, sneddar över Smedsgränd, går mot Degerbygatan, ofta med K-Market som mål. Och sedan Mariegatan hem.

Brev från HUS och behövdes paraply i dag

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Det här är bara en symbolisk bild, jag har fotat mina levande ljus rätt ofta 🙂

Tankarna går inte att stöta bort helt. Fick brev från HUS i dag att jag i början av mars ska infinna mig i Borgå på undersökning. Det är bra att sådana görs, och såsom jag skrev tidigare i dag, det är sällsynt att cellförändringarna i dessa fall betyder cancer.

Glad är jag också för att undersökningar görs vartannat år, och OM det skulle råka vara något elakartat på gång så finns det chans att åtgärda det i tid.

Jag fick använda paraply i dag då jag gick till frissan. Det blåste också. Så då jag kom hem såg jag ut såhär.

Men håret blev äntligen klippt. Pannluggen hade blivit lång och bångstyrig 🙂

Nu ska jag börja elda, igår hann jag inte då jag hade tre uppdrag efter varandra. Och så ska jag skriva en eller två artiklar, få se vad jag hinner och orkar med.

Tankarna finns nog då och då i framtiden, på undersökningen, sjukhusets mottagning, och det fanns flera papper som skulle fyllas i med alla möjliga data.

Men nog ska här levas också. Den tid som finns kvar. Om det sedan handlar om några dagar, någon månad eller många år, det vet vi ju aldrig.

Cellförändringar

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.

Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer.
Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.

Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.

När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.

Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska.
Brevet kom från centralen för diagnostik.

Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.

Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.

Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt.
”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.

Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.

Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.

Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.

Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂
Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag.
Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉

Jag glömde ta foton…

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… då jag skottade snö hos mamma eller då jag gjorde det här hemma vid källartrappan.
Gällde att passa på nu då det var det som på finska kallas pakkaslumi, alltså snö som är lätt för att det är så kallt ute (vi har minus nio grader). Blötsnö är ju något helt annat att jobba med.

Avkoppling på kvällen. En tidning från december då det gavs tips om julblommor och arrangemang.

I morse hade jag +16 grader inne, vilket beror på de kalla nätterna. Nu har jag eldat och kommit upp till +18 och jag har ju redan vant mig vid svala temperaturer. Har fyra tröjor, två par leggings och ett par yllestrumpor och då går det helt på riktigt inte någon nöd på mig. Jag skulle inte byta bort det liv jag har här i gamla huset mot ett bekvämare i ett våningshus.

Rutinerna är ändå helt annorlunda, till exempel då jag ska hämta in post. Jag kan inte vara säker på att jag får upp låset där då det varit plusgrader en dag och är jättekallt en annan dag. Då tar jag en påse med varmt vatten med mig. Låsolja funkar bara från och till.

Jag uppskattar också veckans bastutur enormt mycket.
Det här är lite som att bo på landet, men ändå mitt i stan. Förhållandena är enkla, samtidigt som jag har tillgång till elektricitet (snålar ändå med den), dator, teve (stort sällskap).

Nu har jag bott här ganska exakt ett halvt år. Jag har ännu inte upplevt en riktigt sträng vinter här, men inte heller en vår. Så det är våren jag väntar på 🌷🌷

Gott slut och spännande väntan på allt nytt!

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Efter en god natts sömn vaknar jag till denna soluppgång. Klockan är i och för sig redan kring tio, men jag sover ju gärna från midnatt tio timmar framåt då som det är möjligt 🙂 Det är vardagslycka det.

De som känner mig väl har kunnat läsa mellan raderna att jag varit fundersam de senaste veckorna. När jag tänker efter skulle jag inte säga att det är samma som att jag är deppad och ledsen. Mörkret gör mig i och för sig nedstämd från och till, men vi är många som lider av så kallad mörkerdepression. Sedan finns det ju också de som deppar ihop på våren, då som jag spritter till och blir full av liv.

Igår tänkte jag att jag måste komma ut på en kort promenad. I samma stund fick jag ett Messengermeddelande av en granne som tänkte lika. Det var stjärnklart och noll grader och klockan var halv tio på kvällen då vi gick ut.

Snöfritt just här och då som ni ser, i en av gränderna i våra gamla stadsdelar. Den korta promenaden gjorde verkligen gott.

I mitt stilla sinne brukar jag ge mig själv en del nyårslöften. Jag uttalar dem alltså inte högt och de handlar varken om vit januari utan alkohol eller om viktnedgång eller ökad kroppsträning.

Ofta handlar det om sådant som berör det mentala och psykiska. Det inre måendet.

Jag tror att jag genom livet rätt ofta känt att jag inte räcker till sådan som jag är. Jag har högpresterat i mina jobb. På något sätt var jag också under en lång tid en person som ville behaga andra. Då jag fick chefsjobb gick det inte att vara alla till lags, och det kändes ofta väldigt svårt.

Jag har dragit mig undan konflikter och gör det ännu i viss mån, beroende på vad sakerna gäller.
Men jag har blivit bättre på att säga ifrån, och att göra val som får mig själv att må bättre.

Att skriva det här är inte heller lätt. Ofta hakar sig läsare upp på detaljer, synar texten och funderar om jag det jag skriver handlar om hen. Men nu kan jag för en gångs skull vara egoistisk och säga att det här handlar bara om mig själv.

Någon kanske tänker för sig själv: ”Har hon inte lärt sig mer om självförtroende, hon som levt 62 år?”
Den som är självsäker nog att säga eller skriva att hen minsann inte någonsin känner sig låg, ensam, misslyckad eller osäker – den personen är bara att gratulera.
Eller så kanske inte ändå… för jag tror att den personen inte talar sanning.
Vi har alla våra bättre och sämre stunder.

Just i dag känns det som att den här dagen kommer att bli bra. Det är en hasa-på-i-ullstrumporna dag då jag ska elda och pyssla här hemma. Och sedan kronas kvällen med Bingolottos uppesittarkväll och kanske en enkel skål med en kompis 😀

Jag lovar inte att jag inte skriver ett inlägg till men om jag inte gör det, så Gott nytt år alla ni som läser min blogg! 🥂✨

Glad måndag, del 2

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Så här långt har jag avancerat med pusslet i dag. Inte så mycket kvar, men jag har inte direkt haft bråttom heller 🙂 I god tid före jul ska pusslet ändå vara klart, för då tömmer jag bordet och bakar kanske – märk väl kanske – pepparkakor 🙂

I dag har jag haft en födelsedagsintervju. Imorgon, på torsdag och på söndag också personintervjuer. På lördag är det julöppning med program och karusell på torget. Då ska jag vara där. Roligt att skriva igen. Det hann jag sällan med då jag hade det administrativa ansvaret för tidningen Nya Östis, planering osv.

Det går lite upp och ner i livet. Känner mig låg för att jag är ensam. Samtidigt tacksam för alla vänner jag har. Vintermörkret, fukten eller kylan och blåsten… sänker humöret. Men sedan kommer det åter dagar då allt känns bättre. Det är väl det här som kallas Livet?

Alla möjliga tankar, jul, pussel, livet

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Känner att jag inte har varit så personlig här på bloggen som jag velat vara. En orsak är att orken var som bortblåst nästan hela oktober. Men nu tror jag att antibiotikakuren hjälpt och att jag borde komma tillbaka på banan igen.

Jag läser Allers jultidning. Bilden av granen har jag fotat från tidningen.

Jag läser långsamt, en sida i taget, och jag läser ALLT. Det här är något jag uppskattar med mitt långsamma liv i Äppelviken.

Ska jag ha en julgran här eller inte? Ska jag pynta? Svaret lutar mot nej för bägge frågorna, men jag kanske ska baka pepparkakor 🙂

Om två veckor ska jag delta i en kranskurs. Jag har aldrig gjort en krans förr så det här är också något nytt jag ser fram emot. Härligt att ha tid att gå på en kurs och en del av det blir också material för Nya Östis närmare jul.

Också jobbet med pusslet framskrider långsamt. Men vem har bråttom? Inte jag.

I ärlighetens namn ska jag säga att det ibland har känts lite väl svalt att sitta i köket och pussla. Men nu har jag fått upp lagom värme där och ibland har jag en yllepläd på benen. Alla stickade strumpor har också kommit till heders och fin användning här.

Det gäller att lära sig nytt. Att anpassa sig. Att göra det bästa av varje dag som livet ger mig. Vaknar jag på morgonen, och kan jag stiga upp från sängen, då har jag ju fått en gåva. En ny dag ❤

Testade belysningen

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Arbetsmiljö. Testade belysningen innan jag tog foto av en person som jag intervjuade.
Började jobba halv tio och slutade vid sjutiden på kvällen. Här emellan fick allt från förberedelser av följande tidning till Teams-möte och ett par intervjuer plats. I samband med kvällens intervju kunde jag äta och dricka gott, vilket inte är fy skam då jag sällan hinner göra mat hemma.

När vi skulle åka hem regnade det rätt mycket. Positive thinking är att det är bra att det är +4 grader, för annars hade allt kommit som snö.

Knäet är ganska ok nu. Lårmuskeln stel, vet att det tar tid att läka. Sover hyfsat bra.
En dag i taget är ändå det som gäller. Det här med knäet och en del andra saker som hänt och händer har fått mig att stanna upp och tänka vad som känns viktigt i mitt liv ❤

Fem en fredag, LIVET

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Det var en gång en man som sa att jag har för många krukor. Han lyfte ut några pappkartonger från vår skrubb och bad mig sortera, helt enkelt ta itu med det han tyckte var något slag av överflöd.

Och jag som älskar krukor ❤ Jag har svårt att avstå från en enda 😂 Går de sönder kan jag slänga dem och är de av plast, sådana som kommit med nyinköpta växter kan jag också slänga. Eller så planterar jag tomatfrön eller annat i dem.

En kruka med bild på krukor stod igår i hyllan och ropade till mig i S-market. KÖP MIG, hojtade den. Och jag var inte sen att lyda order, uppfylla krukans önskemål.

Det här är väl så nära LIVET man kan komma, och nu ska jag svara på Elisamatildas fredagsfrågor om just LIVET.

Vem är du?
– En lillasyster som hör och häpna redan fyllt 61 år. Journalist, författare, bloggare. Ung i sinnet och förstår därför inte alltid att kroppen inte hänger med knoppen.

Vad gör du med livet?
– Lever det så gott jag kan. Kom nyss på att jag kan säga ”det är aldrig för sent att”… och sedan kan jag lägga till allt möjligt efter det 🙂

Har du en femårsplan?
– Inte en helt konkret, men jo, jag har tankar om hur jag önskar att de fem följande åren ska se ut.

Vad är lycka?
– Att ha vänner och nära och kära att ty sig till. Också att ha ett jobb eller annan sysselsättning att trivas med och någorlunda god hälsa.

Vad guidar dig genom livet?
– Min tro där särskilt barnatron har sin plats. En tanke om att allt ordnar sig, när en dörr stängs öppnas en annan och att det finns en mening med allt.