Hur kan jag skriva det en dag då Tor förlorat mot jumbon i division ett?
Jo, för att innebandy inte är hela livet. Kanske halva i och för sig 😉 … men det kommer nya matcher. Och vill vi se positivt på det här, så kanske ett lag som är bättre i tabellen måste få sig en smäll för att förstå att det inte räcker med att spela bara 25 minuter och leda med 3-0. Hela matchen är nämligen 60 minuter lång. Slutligen blev det förlust med siffrorna 6-7.

En av dagens höjdpunkter inträffade innan matchen ens börjat, innan Tors tre mål hade pangats in.
Väninnan Marinas dotter Anne hade kommit på besök från Kensington i Storbritannien där hon bor, och vi sågs på matchen. Vi hade SÅ kul, många gemensamma nämnare 🙂 Att matchen slutade som den gjorde förstörde inte vår kväll.
Och vet ni vad hon hade med sig som gåva till mig?
Aaaah! En plansch som delades ut bara på en viss biograf i London då det var världspremiär av Spectre där.

Lycklig ägare till den här, och lycklig av många andra anledningar också just nu.
Livet är här och nu. Om morgondagen vet vi inget. Jag tar inte lyckan jag känner för given. Jag är bara så glad för att den får mig att le precis hela tiden just nu ❤