… det är nog vad jag måste försöka tänka nu.
Ingen idé att bli ledsen eller arg då det synbarligen är andra som har problem.

Då jag i början av juli offentligt blev utskälld av två personer angående vad jag skriver på bloggen bestämde jag mig för att ändra lite stil här. Det här ju inte kul att ge efter för hot, men jag tänkte att okay… nu får det här kapitlet vara slut i mitt liv. Jag skriver om skilsmässan och de känslor som fortfarande rörs upp, men jag nämner inte de människor som förorsakade smärtan.

Och jag har hållit fast vid det där – gått vidare i mitt liv – skrivit om allt mellan himmel och jord men inte om dem.

Det oaktat nämns jag fortfarande i … och nu måste jag ju skriva ut det … i ex-makens kvinnas blogg. Och det är inte i några positiva ordalag. Jag länkar inte här till hennes blogg, för allt det här är så onödigt.
De som vet vem hon är och var hon bloggar hittar texten om de vill läsa den.
Jag lät också skriva ut inlägget för säkerhets skull om hon plötsligt raderar det och säger att det aldrig fanns.

Hon skulle inte behöva vara orolig, så som hon skriver, för att jag dyker upp i hennes hus under det stora evenemanget nästa helg. Jag har varit där en gång och kramade henne då, det räckte för mig. Jag är inte på väg dit i år.

Det behövs inga säkerhetsarrangemang och ”mina negativa energier” är inte på väg in där.

Piece and love.