Här fanns förr en pytteliten kiosk. Foto: Viktor Eriksson
… fanns förr två små kiosker. Och då jag talar om förr tittar jag ungefär 35 år tillbaka i tiden. Den ena sålde väl det där vanliga med godis, tidningar, cigaretter och sånt. I den andra fanns blommor och krukväxter.
När jag ser på dem i dag förstår jag inte hur människor fick plats i dem. Men jag minns att vi ofta gick där med familjen och köpte blommor.
Busstationen som byggdes under kriget öppnades 1943. Har tidigare visat bilder på den här. I dag finns bland annat en ungdomsverkstad i byggnaden, och det är där de fina väskorna tillverkats. Vår prao på jobbet tog bilden i samband med att jag skrev om ett julevenemang som ska arrangeras här.
Det är ett uttryck som många finskspråkiga i min bekantskapskrets gillar.
Jag vet inte riktigt hur det har blivit så. Men när jag säger så, då tänker jag ofta på finska vänner som använt det svenska uttrycket.
En färgglad bänk på badstranden i Lovisa.
Den här bilden tog jag tidigare i höstas. Den målades gul i samband med inspelningen av den första filmen om Ada och Glada. Länkar här till en tidningsartikel om den i Åbo Underrättelser.
Det blir många symbolbilder nu. För av någon anledning har jag börjat tänka mer och mer i symboler. Badstranden har alltid varit viktig för mig, då jag var barn och under tiden vi hade kiosken där med ex-maken.
På den här bänken hoppas jag en dag kunna sitta med en ny kärlek vid min sida. Tänk om man kunde sitta här på sin ålders höst, hand i hand med någon man håller av, och blicka ut över den fina Lovisaviken 🙂
… åkte jag i dag 🙂 Eller så känns det bara då man tar vissa vägar man aldrig åkt förr. Avsikten är liksom inte nu att mobba Sibboborna och säga att dom är skogsollar 😉
Först körde jag ut från Borgå, sedan med motorvägen mot Sibbo. Bort från autostradan, in på en smalare men ännu rak landsväg. Ju närmare mitt mål jag kom, desto krokigare och smalare blev vägarna. Den sista biten var en sandväg och sista snutten mest lik en stig. Men det är SÅ roligt att få vidga vyerna, besöka platser jag aldrig varit på förr och träffa helt nya människor.
Sojavax kan brytas ner i komposten, glasburkarna återanvänds och runt burkarna viras papperssnören i olika kulörer.
I dag handlade det om ljus och andra produkter som tillverkas av återanvänt material. Och en del av pengarna går till Östersjöfonden. Härhar jag skrivit om det.
Då jag vissa dagar har åtta mil till och från jobbet är jag trött men för det mesta riktig tillfreds då jag kommer hem. I morgon jobbar jag från Lovisa ❤
Det var ett tag sedan jag hade ett brunnslock här.
I väntan på ett som jag tror jag inom kort kan få från en vän i Österbotten visar jag det här locket. Förevigat på Shells bensinstation i Lovisa.
Det närmar sig, inlägget nummer 100.
Jag känner lite prestationsångest redan 🙂 Vilket fönster ska få äran att bli jubileumsfönster?
Inga gardiner, gillas skarpt!
Fönstren finns i huset Forums trappuppgång och jag fick syn på dem då jag var där och gjorde en artikel om Flickornas dag. Därav de rosa ballongerna i ena fönstret. Utsikten är mot en bakgård och kanske inte den vackraste, men jag gillar stora gardinlösa fönster.
Hur skulle du reagera om du såg en sådan här figur på torget i staden där du bor?
Ku Klux Klan, stjärngosse, spöke, någon som firar svensexa? Jag vet, barn tecknar bättre än jag gör, men budskapet torde ändå gå hem den här gången.
Den utklädda personen visar inte sitt ansikte och viftar med en skylt där det står att det är hans sista fria kväll… Så vem hotar han egentligen till livet?
Ingen! Han hotar ingen, han är bara en kille som firar en svensexa för sin kompis Hans!
Några figurer som hade klätt sig i vita luvor, eller nåt slags papphattar, men som ändå inte var stjärngossar på vift i lördagsnatten… rörde sig på torget i Lovisa nyligen. De viftade i och för sig inte med några skyltar, det är något jag bara fantiserat om här.
Men med tanke på vad som nyligen hände i Lahtis, och som fick spridning i media över halva världen, skulle jag inte ha vågat göra så som killarna på Lovisa torg gjorde. Det var liksom nog parodin som kom av sig, ironin som slog fel, eller så som kommissarien i Borgå säger ”moraliskt förkastligt och tecken på dålig smak”.
Läs mer HÄR.
Ganska ofta tänker jag nuförtiden att det är synd att jag inte längre vågar skämta så friskt som jag gjorde förr här på bloggen. Rabaldret som väcktes då jag skrev om chokladkyssarna med det namn de hade förr fick mig att inse att alla inte förstår när något jag skriver eller säger görs så att säga med en liten glimt i ögat.
Men just i dag, i den tid vi nu lever i, hade jag ändå mycket väl förstått att jag inte ska klä ut mig i dräkter som påminner om Ku Klux Klans ens till en möhippa och inte heller för att se vilka reaktioner mitt tilltag väcker…
I kväll hade filmen ”Onnelin ja Annelin talvi” (Adas och Gladas vinter) världspremiär i Lovisa för inbjudna gäster. Ni får läsa mer om filmen och intervjuer med de medverkande i tidningen Östnyland senare. Men härfinns det jag skrev till webben efter premiären som slutade för en dryg timme sedan.
Adas och Gladas hus vid Lovisaviken.
En trailer om filmen hittas här, om du scrollar ner en bit på sidan.
Det kändes så bra efter filmen då alla applåderade taktfast till musiken i slutvinjetten. Jag blir faktiskt riktigt rörd vid sådana tillfällen. Min hemstad får så mycket beröm i samband med filmerna om Onneli och Anneli som spelats in här. Det här var redan andra filmen och förhoppningar om att det kan bli en tredje finns.
Alla invånare lär vara hjälpsamma på olika sätt under inspelningarna. Folk blir inte ens sura fastän gator stängs av. Alla blåser i samma glöd, tycker att det här är ”vår film”.
Finlandspremiär blir det nionde oktober. Men i Lovisa fick vi äran att se den redan i dag och en förhandsvisning blir det också söndagen den femte oktober.
Huvudrollsinnehavarna Aava Merikanto och Lilja Lehto var själva på plats på premiärkvällen.
Sexton grader varmt då jag gick på lunch vid 16-tiden.
Skulle det inte vara för de små gula löven på gräsmattan kunde man inte tro att vi skriver den 22 september i dag.
Restaurant Bella.
Och solen står lägre den här tiden på året. Restaurangen håller på att packa ihop terrassmöblerna, för enligt almanackan är det höst.
Lovisa kyrka.
Kyrkan ståtar mot en klarblå himmel…
Blomster på gården där jag bor.
… och gräset är klargrönt runt rabatten på gården vid huset där jag bor.
Jag jobbar kväll men är hemma på lunch nu. Ska se Finlands- och presspremiären på filmen Onnelin ja Annelin talvi (Adas och Gladas vinter) som spelats in i Lovisa och som har premiär för biobesökarna den 9 oktober.
I morse jobbade jag inom mitt företag med det här.
Jag har bott i samma trakter över femtio år. Men ändå finns det platser jag aldrig besökt, gator jag aldrig vandrat på, vägar jag inte kört längs, stigar jag inte upptäckt.
Egentligen är det ju rätt fascinerande 🙂 Att det finns mycket kvar att se, och framför allt att fotografera, i det jag kallar mina hemtrakter – alltså regionen Östnyland.
Å jobbets vägnar besökte jag Strömsland i Pernå i dag och passade då på att ta några foton där.
Väldigt pittoreskt och fortfarande somrigt lummigt och grönt.Här kan man ana att hösten är i antågande. Väldigt vackert, men stämningar är ju svårfångade på bild.Ett mossigt tak på en lada. Kan det bli charmigare?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 