Jag skulle ta systemkameran med på dagens promenad. Laddade batterierna och gjorde allt klart för utfärden.
Tur var det väl att jag kollade om det fanns ett minneskort i kameran, för det fanns det inte 🙂
Har lite krafs kvar i gamla lägenheten ännu. Och bland det krafset finns bland annat mina minneskort. Så systemkameran fick vänta. Att fotografera med mobilen är inte riktigt samma sak, det blir ju rätt platta bilder. Men å andra sidan, den vägde nästan inget i fickan heller 🙂
Å-vyerna är från stadsdelen Garnison där jag växte upp.
Samma å sedd från en bro.Och här rinner ån snart ut i Lovisaviken.
Fanns ingen som kunde plåta mig då jag simmade så den här bilden får visa att jag kommit upp från doppet.
Badade för första gången den här sommaren. Juni månad var ju så extremt kall att knappt någon simmade då. Och när det sedan blev varmt hade vi rätt mycket jobb i kiosken. Men i morse klockan åtta kastade jag vinterpälsen som om ni ser något som flyter ute på viken kan det vara den 🙂
Visst har vi en otroligt vacker vik, badstrand och brygga i Lovisa!Och en vacker sandstrand, som var tom ännu tidigt i morse men som säkert fylls under dagen. Väderleksprognoserna lovar superfint väder för en vecka framöver.
Efter badet satt jag en stund på kioskens terrass och värmde mig i solen. Osökt kom tankarna på sommaren innan. Då jag inte hade en aning om att sommaren 2014 skulle bli den hittills tyngsta i mitt liv. På kioskens altan har min man och jag ätit otaliga tidiga frukostar innan vi öppnat kiosken. Genom åren har vi till och med övernattat i den några gånger, för att det kändes som ett litet äventyr.
Den här sommaren blir den sista i kiosken, åtminstone för min del. Det känns vemodigt. Men jag försöker tänka att nya dörrar öppnas för mig. Nästa sommar kan jag göra något helt annat.
Skuggorna av två vänner som sitter på en bänk på vallen vid Lovisavikens strand.
I går firades Small Ships Race i Lovisa. Massor av folk var i rörelse. Jag hade kameran med mig men kom inte för mig att ta några bilder!
Väninnan och jag träffade många bekanta och jag fick en del spontana kramar av människor som känner till det som hänt. Och ganska många sa att de följer min blogg och att de tycker om den fastän de inte hör till personerna som skriver kommentarer.
Svårt var det att se mannen jag älskat sjutton år hålla om en annan människa. Någon gång gjorde ju också han och jag sådär, smekte varandras ryggar och pussades förälskat.
Men… sådant är livet. Vi vet aldrig vad det för med sig och mitt liv går vidare, en timme i taget.
ha en bra kamera med sig. Men mest har man bara mobilen på sig och då går det så här:
Klockan var sisådär nio på kvällen och det låg dimma över Lovisaviken.
Strandpromenadens träd avtecknade sig som svarta siluetter mot den grå bakgrunden. Hade blivit otroligt snyggt med ett bra objektiv på en riktig kamera.
Men nu blev det så här och jag får minnas hur det var 🙂
Min splitternya Tunturi Saga ser vit ut på den här bilden men är egentligen beige.
Kände mig lycklig som ett litet barn – ja, så som jag antar att ett barn känner sig då han eller hon fått en ny cykel. Det är ett slags frihetskänsla som förstärktes av det fina vårvädret och av det faktum att Saga är lättrampad.
Solen sken från klarblå himmel och isen försvinner snart från Lovisaviken.
Lovisaviken mot söder. I bakgrunden paketjakten Österstjernan. Fyren är bara en prydnad men passar bra in i miljön. Vägen till höger är cykel- och gångled.Strandparken ligger mellan Strandvägen och Lovisaviken.
Strandvägen syns inte på bilden men går förbi husen i bakgrunden. Vägen i förgrunden är en utmärkt cykelled som löper längs Lovisaviken. I parken kan man ha picknick, här ligger museibåten Onni, här finns en jungfrudans av stenar och här ska byggas en lekpark. Ytterligare stenformationer kanske också placeras ut. På bilden syns också Lovisa kyrka som jag visat bilder på i tidigare inlägg.
Släktens sommarställe Kretsgången 16.
För ungefär ett år sedan, den 30 mars, fanns det så här mycket snö på Kretsgången! Det kändes så vårligt på stan i dag att jag undrade var glasskiosken fanns – men den brukar dyka upp vid torget först till valborg.
Mätaren på cykeln visar hur lång tid jag cyklat. Den visar också hastighet, vad klockan är och hur många kilometrar jag tillryggalagt. Lampan är ny men cykelkorgen hörde till då jag köpte Saga.
I Lovisa finns det en ganska stor ås som sträcker sig från kyrkan i centrum mot Södra åsen där vi bor. Ett fint område för naturvänner att strosa runt på.
Det blev en del klättrande på söndagspromenaden i dag, men upp i vattentornet tog jag mig ändå inte 🙂 Det rivs förmodligen snart eftersom det är i dåligt skick.
Det fanns en gång då man planerade göra en klättervägg här. Idéer om en fullständig renovering med cafeteria och utsiktsplattform där uppe har också funnits.På åsen finns massor av stenar och åtminstone på en av dem finns en bänk. Att ta sig upp dit var inte så lätt… Avståndet från lilla stenen till den stora var rätt stort och så skulle jag ju ännu uppåt!Utsikten ned mot gamla kyrkogården är fin. Hur jag tog mig ned från stenen är sedan en annan historia som ni inte får se bilder på 🙂
Följande klätterprojekt blev att ta sig upp till utsiktstornet Kuckustenen. Tornet uppfördes i gjutjärn 1906 på stenen som mig veterligen redan innan hade det roliga namnet.
Kuckustenens utsiktstorn har nyligen renoverats.På första avsatsen av tre ser utsikten ut så här.Här är vi redan på tredje avsatsen. Smidet är vackert, här pryds räcket av fåglar. Trappan till andra avsatsen pryds av harar. Tror där finns ekorrar också.Från tredje våningen ser man ut över Lovisaviken. Till höger syns kärnkraftverket, ön till vänster är Dunkahäll.På väg nedåt från Kuckustenen.
Det var åter en härlig höstsöndag, som varmast kring fjorton plusgrader! Sjätte oktober, helt otroligt!
Min fantasi började skena då jag såg de här containrarna på Sågudden.
Adrian påstår att jag läst för många deckare. Ska han säga, som är orsaken till att jag skriver böcker.
Jag föreställde mig att de här lådorna innehöll knark, för det är precis på ett sådant här ställe man ska förvara sådant. Sedan ska så mycket som möjligt av den skumma businessen försiggå mitt på ljusa dagen, inte i skydd av nattens mörker.
Vid en stor brygga, som sett sina bästa dagar, ligger ett litet fartyg som också sett sina bästa dagar.
Sågudden är en vacker plats i Lovisa, ett rekreationsställe som många vill bevara som sådant. Andra vill bygga hotell och casinon här.
På udden fanns ett sågverk för cirka femtio år sedan, därav namnet.
Men att jag skrev Sugudden i rubriken har med ett minne från jobbet att göra. Vår förre redaktionssekreterare var snabb på tangentbordet men skrev därmed också lite fel ibland. Sågudden blev Sugudden och ett kaolinlager i hamnen höll på att bli ett kokainlager. Det felet upptäcktes innan tidningen gick i tryck, men jag vill minnas att det stått Sugudden i tidningen någon gång.
Den här stugan längst ute på udden har också sett sina bästa dagar. Men den används av föreningsfolk, bland annat fiskare.Udden i sin helhet har inte alltid funnits här. Området fylldes ut då sågen byggdes. Till höger ses en del av Lovisaviken.Utsikten från västra halvan av udden söderut.Fastän jag bor bara en halv kilometer från udden tänker jag sällan på hur stor den är. Och att här finns ett par lummiga dungar som liknar små alléer upptäckte jag, skam att säga, först i dag.Från östra stranden leder den här allén till mitten av udden. Där finns en väg längs vilken fordon kan ta sig till och från udden. Vackert, eller hur?
Den bästa stunden på morgonen är vid frukostbordet. Kaffe, vatten, smörgås och tid att läsa dagens tidningar.
I dag fick vi fyra tidningar. Börjar alltid med Östra Nyland, tidningen som jag själv är med om att göra. I det stora hela vet jag ju alltid vad den innehåller, men nu vill jag läsa allt.
De övriga tidningarna som kom i dag var Borgåbladet, som jag alltid läser efter ÖN. Sedan står Hufvudstadsbladet i turen och sist läser jag Helsingin Sanomat. Den finska tidningen får ofta vänta till kvällen.
Vid tiotiden i morse var det så här varmt. Solen gassade i och för sig rakt mot köksfönstret, men nog har vi ändå en härlig sensommar. Klockslaget på termometern visar fel, och jepp… jag ser att mätaren är dammig också men so what 😀Utsikten från köksfönstret mot Lovisaviken, som skymtar i bakgrunden. Sommarstället ligger ungefär mitt på bilden mot högra kanten, bakom sandvägen (Kretsgången). Än är det så tät grönska att byggnaderna där nere inte syns.
Lovisaviken var så här lugn på lördagskvällen runt halv åtta på kvällen.
Borde ta fler bilder från samma plats året om. Då skulle man se skillnaderna som årstiderna skapar.
Lovisaviken låg blank och fin i kväll runt halvåttatiden. Har ingen aning om vattentemperaturen men gissar att den ligger runt +8 – +10. Någon s0m vet? Det är ju inte mer än tolv dar sedan isen gick.
När vi cyklade hem via badstranden var där faktiskt ungdomar i vattnet.
Här inviger vi sommarsäsongen på Café Saltbodan. Härligt!För min del blir det ett glas mousserat.Porslinsblommans första blomning i år.
När vi kom hem från Saltbodan och Kretsgången möttes vi av en stark men ljuvlig doft. Jag har förstås under flera dagars tid sett hur porslinsblommans klasar blir fler och fler, men i dag var det första gången jag kände den fantastiska doften.
Med risk för att låta tjatig säger jag ”våren kom senare i år”. Porslinsblomman brukar blomma första gången i medlet av eller i slutet av april, men i år slog blommorna ut först i dag.
Efter några veckor går växten in i en vila och den andra blomningen brukar komma i gång i medlet eller i slutet av juli månad.
Den börjar ge med sig, isen. Kung Bore släpper sitt grepp.
Nu kan islossningen ske vilken dag som helst. Härligt att havet snart åter svallar fritt. Den som är född i en stad som ligger vid havet vet hur det känns. Det är inte samma sak att bo vid en insjö, fastän det är fint på sitt sätt det också.
Har en väninna som sedan årtionden tillbaka bor i Sydamerika. Närmare bestämt i närheten av Cochabamba i Bolivia. Då hon kommer på besök till sin hemstad Lovisa, vilket sker ungefär vartannat år, är bland det första hon gör att dra lungorna fulla av salt havsluft. Jag förstår henne.
Det är kul att resa, att möta andra kulturer, lära sig nytt, vara med om överraskande saker. Men det är kul att komma hem också. Fastän morgnarna har varit ovanligt kalla, eller är det vanligt med +6 grader i mitten av augusti?
Lördagskvällen var i alla fall så här fin i Lovisa. Viken låg spegelblank och lite senare blev det musik vid Skeppsbron. Vi delade på en portion fish and chips, drack några små shottar och såg Antti Ruuskanen ta OS-brons i spjut. Hurraa!! Han verkar vara en sympatisk kille. Fint också att han talar sin dialekt och inte försöker låta på något annat sätt.
I dag satt jag fyra timmar på Kretsgången och njöt av sensommarvärmen. Jag putsade blommorna vi har i krukor där. Såg också på handbollsmatchen i OS, finalen mellan Sverige och Frankrike, via iPad:en på webben. Inte som live på TV men liverapportering av reporter på aftonbladet.se.
Läste också Staffan Bruuns bok ”Tenorens dotter”.
Stänglarna med luktärter, som jag skrivit om tidigare, har blivit minst en och en halv meter höga. Nu blommar de också och doftar alldeles ljuvligt.
I morgon fortsätter det disciplinerade författarjobbet på allvar med fulla arbetsdagar. Min tredje bok om Adrian Debutsky SKA vara klar senast om fem veckor!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 