Stackars Adrian…

Han börjar ta form...
Han börjar ta form…

I dag gav jag mig in på något lite svårare på målerikursen. Kanske inte direkt porträttmålning, för mannen jag ska avbilda finns inte på riktigt. Eller jo, han finns… i min värld, och troligen i många läsares världar. För så fort som jag säger att han inte finns står han där bredvid mig och säger ”alltså vad f-n menar du med det?” Han svär ganska mycket den här mannen.

Och gissa om han morrade och hade åsikter då han stod och tittade på bilden jag började måla.
Det berodde delvis på att jag använde Daniel Craig som modell, för proportionernas skull. Men jag skippade honom ganska fort.
– Bra, sa Adrian. Det är mig du ska måla och inte den där fjanten som du redan hängt upp på två väggar i vårt hem.

Ja, alltså han har flyttat in här 🙂 Om ni inte förstått det redan…

Nu riskerar det här bli en lång story eftersom herr Debutsky har så många åsikter, men jag ska försöka fatta mig kort.

– Hördu, jag är faktiskt inte skär i fejset på riktigt. Och så ser det ut som om jag skulle ha fått på käften, jag har ju en blåtira.

... men det dröjer nog ett par kurskvällar minst innan han är klar.
… men det dröjer nog ett par kurskvällar minst innan han är klar.

– Nu får du lov att ta det lugnt, sa jag. Hudfärg ska målas i flera lager, detsamma gäller ditt hår. Dessutom måste färgerna torka innan jag målar nästa gång. Och du vet att tålamod inte är min bästa egenskap. Vi får vänta med skuggorna och skäggstubben, ögonen, munnen och näsan till nästa vecka.

Han muttrar något ohörbart.

– Om du inte är snäll så ser jag till att du faktiskt får en blåtira på målningen, säger jag.

– Räcker det inte med att du dikterar mitt liv i böckerna, ska du bestämma hur jag ser ut också?

Jag nickar. Det ÄR ju jag som bestämmer hur han ser ut.
Det är nu bara det att han är riktigt snygg och jag vågar inte lova att han blir det på tavlan.

Men då konstläraren sa att han har ju jättebreda axlar – DÅ blev han nöjd minsann.

Kvällens alster

Morgonen gryr och Estonia har gått till botten. Finns inga överlevande kvar att rädda.
Morgonen gryr och Estonia har gått till botten. Finns inga överlevande kvar att rädda.

Jag lovade att jag skulle visa mitt första alster från målerikursen.
Ja, här har ni det nu, och vad säger ni? Eller vad skulle terapeuten säga?

Jag grät faktiskt lite hos henne i dag, men tavlan återspeglar ändå inte min sinnesstämning överlag. För det är så roligt och så avslappnande att gå på konstkurs efter en ganska hektisk dag på jobbet.

Ännu konstigare blir det kanske om jag berättar vad jag hade tänkt måla. En svartgrå bakgrund, en cirkel som skulle visa ett ekorrhjul, och små teckningar inuti som symboler för jobb, kärlek, hat osv.

Och så blir det en tavla om Estonia. Den bara växer fram bit för bit.
Jag ritar in små röda räddningsflottar och planerar strålkastarljus och helikoptrar.

Men räddningsflottarna blir fula och ser inte riktiga ut. Jag målar över dem. Vågorna tog dem.

När morgonen gryr finns det ingen att rädda.

Någonstans i mitt undermedvetna fanns tankarna på katastrofen. Hade läst ganska mycket om den i Hufvudstadsbladet.

Så här kan det gå. Och för mig funkar det bäst att måla på intuition. Bara se vad det blir helt enkelt.

Kanske inte en tavla man vill ha på väggen ändå…

Nästa vecka ska jag måla något färggrannt och glatt och naivistiskt.
Tror jag.

Tog åter ett steg

… framåt, kanske? Anmälde mig till en kurs i måleri. Ska få insikt i materialkunskap och färglära inom akryl- och oljemåleri.

Vi ska också fundera över vad det är som intresserar just mig, varför är det viktigt att måla just det jag tänker måla. Kursen har stark betoning på praktik och det gillar jag som inte är så teoretiskt lagd.

Få se vilka slags konstverk jag börjar skapa i höst.
Få se vilka slags konstverk jag börjar skapa i höst. Bilden är tagen från internet.

I mina svagaste stunder undrar jag hur jag ska orka gå en kurs. Kan den ge mig något och vad i så fall?
Ibland känns ingenting roligt och meningsfullt. Det i sig känns lite skrämmande för jag har för det mesta tidigare varit glad och gillat utmaningar.

Men kanske det att mitt liv skakats om i grunden också kan lära mig något. Kanske jag på sikt blir starkare.
Om jag orkar ta några timmar i taget, en dag i sänder, fram till nästa vår och sommar.