Inte mycket nytt att berätta

Sju antibiotikatabletter av tolv har svalts, 10 x 10 milliliter hostmedicin likaså.
Medicinen gör mig torr i munnen och ger mig yrsel. Men det kunde vara mycket värre. Så jag accepterar läget och tar det lugnt.

Jag är ungefär som Mumin på bilden. Som för övrigt är ett av korten jag skickat utomlands i postcrossingen.

Ett kort jag fått från Ryssland i postcrossingen.

Får hålla mig till arkivbilder nu då jag knappt rör mig utanför hemmets fyra väggar. Jag gick förvisso till redaktionsmötet i dag. En sträcka på en halv kilometer. Och jag insåg att jag hade överskattat mina krafter en aning. Klarade det ändå och fick skjuts hem via affären av min syster – skåpen hade blivit rätt tomma här hemma, men nu klarar jag mig åter några dagar.

Så det finns inte så mycket nytt att berätta. Jag läser den otroligt spännande men obehagliga och bloddrypande ”Kaninjägaren” av Kepler, och suger i mig alla detaljer om underbara Joona Linna.

I morgon har jag en intervju som jag hoppas orka med, och på kvällen är det innebandymatch.
Det är nästan så jag glömt hur det kändes att ha normal ork.
Men det gör säkert gott att reflektera över det – hur värdefull hälsan är och hur glad vi ska vara varje dag vi orkar och KAN stiga upp ur sängen.

 

En förkylning…

… som inte kom lägligt… men när gör den det?
Sämsta tänkbara tillfälle ändå, för just i dag hade jag planerat få in slutspurten då det gäller packandet inför flytten…

… och jag som inte varit sjuk en enda dag sedan jag flyttade hit!

Kunde knappt sova i natt. Hade hjärtklappning och feber. Behövde snyta näsan titt som tätt.

Men vad annat kan jag göra än fortsätta fylla flyttlådorna?
Har i alla fall förstått att be om hjälp med att få hem lite medicin och näsdukar och frukostbröd.

Snart är hösten här.
Snart är hösten här.