memoarer

Kära dagbok ❤️ I dag fyller du 50 år!

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Den 29 januari 1976 skrev jag de första anteckningarna i det jag då kallade loggbok.
I dag fyller således min kära dagbok hela 50 år!

Oavbrutet har jag skrivit, nästan dagligen. Jag hade några pauser, har inte exakt kollat åren.

Det första dagbokshäftet fylldes från januari till maj 1976. Jag var tretton år då jag började skriva och fyllde 14 den 22 maj.

Den 16 augusti skrev jag det här. Jag återkom också efter det till hur Anne Frank inspirerade mig att skriva.

Namnet Randi föddes för att dagböckernas ryggar bildade ränder av olika färger då jag klistrade ihop 3–4 stycken då i början. Dagboken var randig 🙂

Jag hade lärt mig ryska alfabetet, minns inte vilka vägar, men med en kompis krypterade vi mycket som vi skrev genom att använda kyrilliska bokstäver. Jag skrev på svenska men använde de ryska bokstäverna, ibland även i min dagbok.

Jag kan bokstäverna än i dag och hade förstås nytta av mina tidiga kunskaper då jag senare började studera ryska. De studierna kom dock av sig efter tre år, någon gång på 1990-talet?

När jag nu läser boken om Tove Janssons liv ser jag att hon började skriva dagbok, för hand såsom jag, när hon var tolv år. Känns ju lite förmätet att jämföra sig med en så stor konstnär som hon, och vem orkar nånsin läsa mina dagböcker den dag jag går bort?

Men de finns, och kanske jag någon gång på ”ålderns höst” skriver mina memoarer 🙂

Grattis på din stora dag, just i dag, min kära dagbok Randi ❤️

Kreativiteten kommer långsamt tillbaka

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Mina teckningar är naivistiska. Jag kommer inte att försöka sälja dem eftersom jag ibland ritar Muminliknande figurer. Men att bara teckna för sig själv och sedan skriva texter till, texter som är min personliga humor, med ordlekar och sånt, det är säkert ok.

Jag har ju varit så pass förföljd under åren då jag bloggat, att jag därför blivit helt överdrivet försiktig. Jag har omkring 10 000 läsare i månaden, men alla ger sig inte till känna med kommentarer. Det har ändå funnits tider då jag tvingats förklara för bland annat chefer vad jag menat med det jag skrivit, eftersom någon nagelfarit mina texter och känt sig träffade eller fel behandlade.

Egentligen är ju allt sånt här löjligt. Med tanke på vad människor tillåts skriva på sociala medier i dag, utan att bli tillrättavisade och ifrågasatta. Men den lilla staden och mitt ”kändisskap” här har bidragit till en del konsekvenser och krav. Tänk efter, vad skriver du och om vem, hur kan det tolkas… osv.

Jag känner ändå nu då jag återfått mer frihet genom att bara vara en frilansare bland många andra, utan chefsmantel över axlarna – att jag kanske åter kan börja skriva vad jag vill och rita vad jag vill. Sätta färg med färgpennor på mina teckningar, skriva noveller, böcker, vad som helst!

För länge sedan fick jag idén om att skriva ”Lilla kukboken” istället för ”Lilla kokboken”. Det fanns så många roliga historier om en snopp som tänkte och sa olika saker och jag såg alla teckningar av den framför mig. Det här skulle inte vara något sexistiskt, inte ens erotiskt i någon upphetsande grad, utan mer något som vilken vuxen som helst kunde skratta lite igenkännande åt.

Jag tänker ofta även på att skriva min fjärde roman. Adrian Debutsky finns kvar i mitt liv, vi umgås dagligen.

Någon gång i framtiden kommer också mina memoarer, en bok som handlar om mitt liv, hoppas jag. Livet har ju varit, och är faktiskt även just nu, mycket spännande. Fullt av människomöten. Möten jag alltid kommer att behandla respektfullt ❤