Temat hos Nacka-Åke är MÖNSTER i dag då vi hoppar på hans tåg.

Hade inga bilder på lager men den här metallstjärnan hänger på min kakelugn, där den inte blir jättevarm. Och här ser vi ju mönster i olika former, dels av stjärnan, dels av skuggor och kaklens fogar.

I dag, den sista januari, har jag lärt mig känna en ny person, från ett annat land. Återkommer till det senare då intervjun gått ut. Så ”nyårslöftet”, målet om att få ett rikare socialt liv, tycks avancera bra 🙂

På vår tevekanal Yle Fem Teema och på Arenan pågår sedan igår Muminmaratonläsning och en av dem som inledde läsningen, både på svenska och på finska, var vår president Alexander Stubb.

Stubb är en person jag verkligen är stolt över. Han kan många språk, han har vuxit in i sin roll, han bjuder på sig själv och syns i många sammanhang, inte enbart i politiska. En president måste inte enligt min åsikt vara en allvarlig landsfader. Förstås ska han vara det då läget så kräver. Men han ska ha förmåga att leva i samtiden.

Och så dags för lite marknadsföring av Nya Östis igen. Lösnummer kan köpas via Lehtiluukku.

Det är nu, ett år och fyra månader efter att jag slutade som chefredaktör, som jag äntligen känner att jag kan säga och skriva vad jag tänker och tycker.

I mina dagböcker har jag kunnat skriva mina innersta tankar och funderingar, mina sanningar. Men är du chef, eller har du en position, något slags offentlig roll eller vad det än må kallas – då är du ofta tvungen att väga dina ord så att de inte sårar än den ena, än den andra. Det finns ju tusen möjligheter eller risker till missförstånd och feltolkningar…

Det kändes tungt många gånger. Att inte ens på sin blogg kunna lufta alla åsikter. Än mindre skriva dem på sociala medier.

Jag är fortfarande försiktig även där, men på något sätt känner jag hur jag dag för dag kan lösgöra mig ur en tvångströja som jag aldrig ville dra på mig, men som blev min i vissa sammanhang ändå.

I slutet av kolumnen skriver jag så här:

Något annat som irriterar mig allt oftare är att det ska skrikas så mycket i alla tv-program. Inte ens mitt favoritprogram Bingolotto på Sveriges tv är längre fritt från skrik. Och allt det där blinkande, som om livet var ett fyrverkeri.

I en värld som är som den är, där den enskilda människan inte kan göra mycket för att stoppa galna ledare i andra länder, väljer jag vad jag tar till mig och vad jag låter bli att konsumera. Kan själv, väljer själv.