I dag har jag haft en annorlunda arbetsdag. Jag har skjutsat luciaföljet bland annat till ett äldreboende och till hembesök.
Sällan är en dag en annan lik i journalistens jobb, men mycket sitter jag hemma ensam vid datorn. Dock inte den här dagen. Under fem timmar umgicks jag med luciaföljet, vars besök började vid Rotarys julmiddag, fortsatte på servicehemmet i Gråberg och avslutades med hembesök i Tessjö.
Jag skriver om vår turné i nästa Nya Östis.
Det var stämningsfullt och berörande, några tårar föll minsann. Men luciaföljet är ett sammansvetsat gäng. Flickorna har roligt och det humoristiska smittar av sig 🙂
Efter uppträdandet på Rotarys julmiddag blev lucia med tärnor bjudna på mat.
Hade tänkt riva upp pusslet med Frankrikemotivet först i morgon. Men jag kunde inte bärga mig 😀
Att riva upp gör inte alls ont, men det dammar en hel del… och tar sina 15–20 minuter. Helt enkelt av den orsaken att jag vill att varje pusselbit ska ligga lös i kartongen som jag ger vidare till någon annan. Jag tycker inte själv om att få pussel där rätta bitar redan sitter fast i varandra. Fusk, säger jag, och river upp dem!
Det här pusslet består av 1500 bitar, lite större, stadigare och glansigare än i förra pusslet. Jag tror att det här är betydligt lättare att lägga än motivet från den franska idylliska byn. Men ibland får det gärna vara så.
Den här dagen började med mötesförberedelser. Sedan körde jag tillsammans med en kollega från Nya Östis ut 400 tidningar till olika platser i bygden. Vi kallar det vår egen storspridning och sådan sker ungefär ett par gånger per år. Läsare som ännu inte prenumererar på ultralokala Nya Östis får chans att bekanta sig med den och tar förhoppningsvis en testprenumeration.
I morgon ger jag mig själv en ledig dag. Jag ska pussla, kanske baka och på kvällen absolut titta på sändningen från balen på presidentens slott. Jag ska skåla för att självständiga Finland fyller 101 år!
Självständighet är inget vi kan ta för givet i dag.
Det är sista dagen i november. Ett helt år har gått sedan jag blev utnämnd till redaktionschef på Nya Östis. Det har varit ett år som lärt mig mycket om människor. Jag har tvingats inse att jag inte kan älskas av alla hur jag än försöker vara saklig, vänlig och involverande. Det är viktigt att kunna lyssna på andra och viktigaste av allt är att tacka och ge positiv respons så ofta som möjligt.
Ibland måste vissa beslut tas, och alla kan inte vara ense om allt. Så det är inte alltid ett tacksamt jobb, speciellt inte då man är mellanchef.
Men jag försöker vara öppen och ärlig kring allt, även kring det som känns svårt. Sedan är det förstås ofta så att jag kan se saker och ting på ett sätt, medan andra ser dem på ett annat sätt.
I går blev jag gruvligt ledsen och sårad, människor kan säga väldigt elaka saker. Men då jag fått tala om det med de vänner jag ännu litar på kommer styrkan och tilltron på att jag gör helt rätta saker sakta tillbaka.
Har åter varit en bråd dag, telefonen brukar ringa i ett på förmiddagen.
Det betyder att jag blir avbruten i mycket, men jag fick det viktigaste gjort.
Och visst bjuder jobbet som journalist på en liten lokaltidning dagligen på massor av upplevelser. Till de trevligaste hör onekligen att få träffa så många olika människor. Som i dag, då det var hemma-hos-reportage hos Lovisanejdens Lucia Ida Salminen och hennes familj.
Mer om det kan ni läsa i Nya Östis den 29 november.
Bilden tog jag på väg hem från luciafamiljen. Det är krispigt kallt, knappt någon snö alls men lite frost och temperaturen ligger på lagom -1 grad till -6 grader som det är nu klockan 20.30.
Gamla Apoteksgården och en del av Alexandersgatans julbelysning.
… om det inte hade tutats ut så mycket via sociala medier. Köp, konsumera, missa inte dessa erbjudanden!
Om jag vill köpa värdefull elektronik KANSKE jag skulle passa på en sådan här dag då man får mycket till specialpris.
Men överlag köper jag något bara då jag behöver det. Sådant som mat och dryck, något plagg då och då som ersätter gammalt och utslitet.
Vårt lilla köpcenter Galleria i Lovisa.
Hejar mera på Köp-inget-dagen ❤
Men gick jag in till bokhandeln i dag och köpte en kalender för 2019. För att jag behövde en sådan.
Med chefredaktören såg vi i dag över utgivningsdagarna för Nya Östis för 2019, tryckeriet ville ha information om dem. I vanliga fall kommer tidningen ut på torsdagar, men helger kan röra till det lite. Någon gång kommer vi ut på onsdag, nån annan gång på fredag.
Från chefredaktörens hem sneddade jag sedan över torget och avrundade kvällen med en veganpizza tillsammans med en vän.
Fint höstväder. Klarblå himmel, sol men inte varmare än +10 grader.
Snart pustar och stånkar jag väl åter, letar efter skugga. I Andalusien, dit jag åker om en dryg vecka, lär de ha temperaturer på +30…
Kyrkan sedd ur ett lite annorlunda perspektiv.
I dag har det varit full rulle med texter som ska in i veckans Nya Östis. Likaså samtal kring stundande läsarresa, och tro det eller ej – men lucia är också aktuell då vi letar efter kandidater.
Jag kom ut på en liten happihyppely (happi är finska och betyder syre, hyppely ungefär att man skuttar runt), då jag besökte Kompanjonskapshuset Hörnan. Hörselbilen var på besök där så det blev en artikel kring nedsatt hörsel.
När jag kom in var det sådant sorl i huset att det första jag sa till en bekant var ”VA?” … så kanske jag borde ha låtit min hörsel undersökas också 🙂
Den här vackert inramade skylten hade platsat bland vackra väggar och söndagsskyltar också, men den fick gå ut redan i dag.
Den här skylten finns på det så kallade brännvinstornet i stadsdelen Garnison. Huset har varit med i evenemanget Lovisa Historiska Hus för att här fanns en konstnärsateljé, vilket skylten visar.
Jag tycker att färgerna på skylten, och alla nyanser i vildvinet som täcker stora delar av väggarna, är så vackra.
I dag ska jag inte göra många knop. Jag ska städa lite här hemma, läsa bloggar, följa Tors innebandymatch via Tulospalvelu, skriva ett par texter för Nya Östis och bidra med en gratis text till ett välgörenhetsprojekt.
Ute skiner solen, himlen är just nu klarblå och temperaturen verkar ligga kring +11.
Så pass har tiden flugit, att det är dags för Nya Östis läsarresa om två veckor!
I dag kom flygbiljetterna och det slutliga reseprogrammet.
Jag hoppas verkligen att allting som har med mamma att göra ordnar sig till det bästa innan dess. Så att jag kan njuta av varje dag och alla upplevelser och den fina naturen där nere.
Ja, hur galet som helst, både på gott och på ont kan det kännas vissa dagar.
Men som tidigare sagt, saker och ting brukar ordna sig på nåt sätt.
En liten del av mitt huvud syns på bilden 😀
Den här bilden tog jag i lördags under min fototour, och det är nog sådana utfärder jag behöver under veckosluten då jag försöker vara ledig och få tid för mig själv.
Även om jag har massor av jobb, vanligtvis måndag-tisdag-onsdag så att det räcker och blir över… är jag glad för jobbet på Nya Östis. Jag kan sitta hemma och jobba, behöver inte klä mig anständigt, fixa håret osv.
Så för att se det positiva under en krävande tid som råder nu med praktiska arrangemang för mamma, är jag glad för att jag inte måste åka till Borgå och jobba varje dag mellan 8.30 och 16.30. Hur skulle vi med syrran då ha hunnit och orkat besöka mamma varje dag? Nu kan jag dela upp tiden, så att jag vid behov fortsätter med tidningsjobbet på kvällarna.
Jag är förstås också mycket glad för att mamma är på bättringsvägen. De saker som nu kräver extra tid och ork för oss är tillfälliga ansträngningar, och sådana som alla hamnar ut för i livet någon gång då man har förmånen att ha någon av föräldrarna kvar i livet.
Så visst ska allt fixa sig! Och snart ska jag på massage, den kommer lägligt!
Tack till alla som tröstar, kommer med kloka ord, ger stöd ❤ Det känns skönt att kunna dela med sig av vissa bördor.
… men jag har hållit mitt löfte och inte klagat. Har ju förmånen att få jobba hemma, halvnaken om jag så vill. En fläkt surrar hela tiden då jag är hemma. Inte om natten dock. Men sover med fönstren öppna.
Träffade ett gäng motionscyklister i dag. Ni får läsa mer om dem senare i Nya Östis. Tänk att många av dem trampar fyra, fem eller sex mil på tisdagsträffen. I ur och i skur och även i denna hetta deltog tjugo personer i träffen. En del av dem är pensionärer, närmare åttio år gamla.
Hatten av för dem. Jag litar på att de vet vad de gör och att de dricker massor av vatten.
Vi har haft +32 i dag, i skuggan. Vid 21-tiden på kvällen fortfarande +29.
Sällan har det hänt att jag tvingats rädda balkongblommorna från kvällssolen! Men nu gör jag det.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 