Det första tomaterna! Jippiii!
Jag blev alldeles varm om hjärtat när jag såg de små gröna bollarna.
De kanske inte överlever, inte blir röda och klara att äta… men säg mig, visst är det här nåt som KAN bli små tomater?
Mycket omsorg har de fått, dusch ur sprayflaska, gödsel och sol (då som Gubben Guds väderavdelning så velat).
Nu plockade jag fram en liten flaska Cava Codorniu Clasico (tack Marina Tolonen) och SKÅLAR för mina tomatbebisar!
Varken växter eller möbler har ännu hittat sina slutliga platser i mitt nya hem. Men det gör inget. Jag tänker att det är som med livet i stort sett.
Växter behöver tid och omsorg.
Tid och omsorg behöver människor och förhållanden också, vare sig det handlar om vänskap eller kärlek.
Växten längst till vänster skulle enligt en dåtida trädgårdsmästare växa i rasande takt. Men min uppfattning om ”rasande takt” var väldigt olik hans. Krukväxten är flera år gammal, den lever och mår bra, men invaderat bostaden? – det har den inte gjort.
Växten i korgkrukorna köpte jag däremot för några år sedan från Ikea. Den har inte ens planterats om sedan dess. Men den mår bra! Växter är som människor, de har väldigt olika behov.
Porslinsblomman, som står i en gammal potatiskorg längst bak, är mycket gammal. Jag har ärvt den av en släkting som gick bort för länge sedan. Den har klippts ner en gång och sedan kommit igen och blommat för fullt. Nu har den inte blommat på över ett år, men jag litar på att den kommer igen.
Det är lite med livet som med växterna, tänker jag. Alla behöver vi omsorg, någon som pratar med oss, lyssnar, rör vid oss, ger oss näring.