Som författare vet jag att det är en konst att skapa levande karaktärer, att hålla spänningen vid liv, att driva en story framåt, att ha ett bra språk.

Då jag försökte få min första bok publicerad på ett etablerat förlag blev svaret att storyn är bra, karaktärerna levande och det var bra att jag vågade skriva om sex. Men berättelsen var för omständlig.

Nu sitter jag med drygt 600 sidor framför mig i pocketversionen av Keplers ”Paganinikontraktet”. Samtidigt som jag vill veta hur det hela slutar vill jag inte att boken ska ta slut. Jag är oerhört fascinerad av kommissarie Joona Linna. Hans intelligenta och återhållsamma, eftertänksamma gestalt lämnar mig inte ifred.

Ibland slår hjärtat extra slag av spänningen som jaktscener och knivslagsmål skapar. Men författarna frossar inte i blodiga detaljer. De lämnar över mycket åt min egen fantasi.
Också om Joona Linna.

Jag tycker att en författare har lyckats med sina karaktärer då de berör läsarna. Antingen hatar du karaktärerna eller så älskar du dem. Lämnar de dig oberörd saknar boken något väsentligt.